Kontemplera

De flesta av mina vänner vet nog vid det här laget att jag i perioder av mitt liv plågats av vad som kallas för agorafobi. Men ändå känns det som en stor hemlighet jag går och bär på. Något jag skäms över. Hur vansinnigt är inte det. Vad är det att skämmas för? Varför skämmas över något som inte skadar någon annan än en själv? För att man är knepig? Jag gillar knepiga människor. Om jag skäms dömer jag alla andra som har samma problem till att göra detsamma. Det vill jag inte.

Jag tog min studentexamen via Liber Hermods. Vi gick visserligen som vanligt i skolan under hela läsåret men avgångsbetyget hängde på ett provtillfälle. En maratonsittning som var av yttersta vikt för hela vår framtid präntades det i oss. Ett mer skrämmande scenario kunde jag knappt tänka mig. En stor sal fylld med hundratals människor som jag var tvungen att sitta kvar i i flera timmar och där hela min framtid avgjordes. Pressad som ett skrämt djur brast det en dag för mig och jag gick med gråten i halsen upp till rektorn för hela konkarongen på sitt kontor i Malmö och sa precis som det va. Det var första gången jag satte ord på mitt problem vare sig för mig själv eller för någon annan. Bemötandet jag fick var minst sagt oförstående. Jag trodde i min naivitet att på en distansutbildning skulle man vara van vid att hantera liknande problem men allt jag möttes av var kommentaren. " Har du inte läst på ordentligt så hjälper det inte hur eller var du skriver provet". Efter det blev jag förbannad. En förbannat bra drivkraft.

Förändringen kom inte på en gång men inuti mig förvandlades sorgen över att hamna utanför till glädjen i att klara sig själv. I min isolering hittade jag en styrka som kom inifrån och som till slut tog mig ut därifrån och tillbaka in i omvärlden. Rädsla för ensamhet är många gånger frihetens fiende tror jag. Slutar man vara rädd för ensamhet fylls man istället av tillförsikt. Därmed inte sagt att jag inte haft hjälp av fina människor längs vägen.

Det är lätt att fastna i tanken om hur livet ska levas för att levas rätt och att samma mall gäller för alla. Så kan det väl inte vara? Det gäller att släppa taget om hur man trodde att saker skulle bli och vara glad för hur det är istället. Annars kan man göra sig olycklig över vad som helst.

Man kan se film utan att gå på bio. Man kan lära sig saker utan att sitta i ett klassrum. Man kan få goda vänner utan att gå på fester. Man kan resa utan att åka tåg eller flyg.

Med självförtroendet kom makten över fobierna och nu kan jag göra mycket som jag aldrig förr trodde var möjligt. Jag förväntar mig inte att saker ska hända utan att jag kämpar för det och trivs bäst med att ständigt vara lite utmanad av något jag måste lösa. En trevlig bieffekt som kommer väl till hands när man driver egen firma =).

Jag hoppas ni förstår att jag inte skriver det här för att ni ska tycka synd om mig utan för att någon kanske ska sluta tycka synd om sig själv. Det avväpnande i att lyfta fram spöken i ljuset ni vet.

Jag reder mig bra.