måndag 23 januari 2012

Bergelin

Det är kanske lite märkligt men det finns inget som får mig att gå igång så som berättelser/bilder eller allra helst äkta varor från den nu i stort sett helt nedlagda svenska tekoindustrin. Ni som tittar in här på bloggen ibland har nog inte kunnat undgå att lägga märke till detta.

Jag läser all dokumentation jag kommer över och studerar bilder som kan ge ledtrådar om hur det kunde se ut med lupp. Njutningen är total när jag får hålla ett oanvänt plagg från en svunnen tid med etiketterna från fabriken kvar. Jag tröttnar aldrig. Det är som att resa lite i tiden.

Det är något alldeles särskilt när det är just kläder som tillverkats här mitt i de miljöer där vi rör oss. I Malmö som är en gammal industristad känns det särskilt påtagligt. Det förflutna har alltid fascinerat mig i en värld där alla vill skynda på framåt. Och det här förflutna är så nära att jag precis missat det. Ungefär när jag föddes stängdes de sista större textilfabrikerna ned runt om i landet.

För något år sedan köpte jag in ett stort parti oanvända varor från en butik som varit verksam i Skåne i ca 30 år. Av sonen till kvinnan som haft butiken fick jag veta att han som liten fick följa med om kvällarna efter stängning och åka runt till fabrikörer i Skåne, Småland och Blekinge för att göra inköp. Man kunde göra så då. Handla direkt från lagret på fabriken. Det var andra tider det.

Om jag fick som jag ville skulle jag producera mina kläder i en egen fabrik här på hemmaplan och ta emot butikskunder direkt på kontoret. Men man kan inte alltid omedelbart få det som man vill ha det. Istället för att kasta in handduken får man då istället göra det bästa av de förutsättningar som finns. Efter flera mer eller mindre misslyckade försök med produktion både i fjärran östern och på hemmaplan blev det tillslut ett samarbete med ett anrikt företag på andra sidan Östersjön.

Bergelin är vår klädlinje med vilken vi vill återskapa just den där känslan av förr. Då menar jag inte förr som i parodi eller bakåtsträvande. Det är nog snarare så att jag vill ta vid där det slutade. Jag hämtar min inspiration från formgivning och hantverkare i generationerna före mig och sätter sedan min egen prägel på alltihop. Plaggen ska hålla länge och i min fantasi förhoppningsvis kunna säljas igen som vintage om 30 år. Genom att bromsa in tempot och jobba efter grundmodeller som återkommer i nya skepnader säsong efter säsong kan vi göra en insats för en mer hållbar konsumtion hoppas jag.

Produktionen av våra kläder sker nu i Litauen där klädtillverkningen faktiskt aldrig stannat av. Just den fabriken vi använder oss av har varit verksamma sedan 1952. En fantastisk prestation. All den kunskap som finns ackumulerad där kommer oss och er som kunder tillgodo.

Till vår glädje samarbetar de även med DAF (Association of the deaf) och anställer personer med hörselskador och har därför fått status som socialt engagerat företag.

Det har tagit oss lång tid och vi har fått hantera många motgångar för att komma dit vi är idag men vi är stolta över vår prestation så här långt. Vi fortsätter att skynda långsamt framåt och samlar ivrigt på oss kunskap och erfarenheter. Jag ser med glädje fram emot vårt sjunde verksamhetsår och hoppas att ni kommer tycka om det vi har att erbjuda.

fredag 20 januari 2012

Den glömda kjolen

Visst känner man igen den här modellen på kjol när man ser den. Den är ju rätt anspråkslös i sin enkla konstruktion men företaget som tillverkade dem har en intressant historia att berätta. Den om den svenska grevinnan som ville driva lantgård men som hamnade bakom vävstolen och tog sig ända till Amerika med sina vackra tyger. Nedtecknad av Lotta Lewenhaupt.


Grundare och eldsjäl bakom Ripsa eller Ebba von Eckerman textilier som det kom att heta var just Ebba själv. På bilden nedan Ebba i kjolen Stained Glass ur kollektionen Ripsa Rhapsody.


Nu var det ju i ärlighetens namn så att Ebba Von Eckerman som namnet skvallrar om hade lite speciella förutsättningar för att lyckas. Det görs ingen hemlighet av att kontakter med förmögna och kända amerikaner användes för att sprida ordet om Ripsa "over there". Ebba i ett hav av plädar eller lap robes som de kallades i Amerika 1950.


Men en titel är inte lika med pengar. Det fanns kanske aldrig några stora pengar att göra i handvävda tyger och plädar och de första säljresorna till USA gjordes med mycket tight budget. Ebba och hennes man tog båten över och köpte en begagnad bil på plats som de körde runt till olika varuhus med. Ebba stövlade helt enkelt in med en kappsäck i varje hand och frågade efter inköparen. Utbudet bestod då av plädar och metervara. Många nappade och återförsäljarna slog mynt av Ebbas speciella bakgrund. Den vävande grevinnan fick åka runt och visa upp hur tillverkningen gick till på varuhusen med vävstol och allt.

Det pittoreska kunde användas för att sälja. Trälårarna som plädarna skickades i användes som skyltmaterial på ett av varuhusen. I takt med att ordrar kom in kunde fler väverskor anställas hemma i Ripsa.


En representant från de amerikanska varuhusen kom med idén att göra kjolar av tygerna. En pläd köper man bara en gång i livet. En kjol däremot vill man byta oftare. Fler och bredare vävstolar införskaffades. De breda vävstolarna producerade tyger som lämpade sig väl för draperade plagg. Det var noga med kvaliteten. På bilden till höger sitter damer och inspekterar och lagar i tygerna.


Genomgående i kollektionerna var att så få sömmar och skärningar som möjligt var att föredra. Enkelt och stilrent. Mönstringen i tygerna fick verkligen ta plats och togs fram först i processen och modellerna syddes upp därefter. En designer som togs in var Lars Hillingsö som gjort skisserna nedan av värdinnekjolarna Christmas Tree och Skaal 1966.


Ripsajackan är t ex inget annat än en finurligt vikt och draperad pläd. En av företagets storsäljare som kom till när Ebba snabbt var tvungen att ordna fram en present åt sin mor. Mor åt Ebba var ingen mindre än Marg Von Schwerin grundare av Märthaskolan. Ett av få företag i Sverige som tillverkat couture. Men det är en hel historia för sig. Lyssna på ett radioprogram om Märthaskolan här.


Dior använde sig i några år av tyger från Ripsa för att göra kjolar. Modellen nedan är den första i samarbetet och kallades Gueuele-de-loup i tyget Humoresque.


Ebba höll sig till sitt koncept men slutade sälja som grossist när priserna pressades för hårt och förlusterna växte med varje sålt plagg. Istället riktades försäljningen direkt till kund och syddes upp efter mått. Till slut blev pressen för hård och marginalerna för små. Kanske fattades även orken efter dryga trettio år i branschen. Kläderna förändras men kvinnans form består. Här en bild från Strengnäs tidning 1958 med texten " Kläd av, kläd på, en kvinna är och förbli dock rokoko."


Pressen gillade Ebba och hon medverkade i många tv-shower . Här möts hon av journalisten Kay Marten på flyplatsen i Chicago 1952. Stilig kvinna må jag säga.


Boken avslutas med ett citat av Erik Sjögren som med glimten i ögat sammanfattar företagets historia. "När det som bäst varit haver-haver det möda och arbete varit."
Nu vill jag såklart få möjlighet att se ett Ripsaplagg i verkligheten och hoppas på en utställning i närheten snart. Designarkivet i Nybro har fått ta hand om skisser och bilder. Se några av dem här.

måndag 9 januari 2012

LAGERRENSNING!


Vår egen produktion av kläder under Bergelin och accessoarer under Stand Up Girl växer. Till våren kommer vi behöva mer lageryta än någonsin. Därför blir vi tvungna att sälja av vårt stora secondhandlager TOKBILLIGT!

Missa inte detta tillfälle att fynda kappor, jackor, klänningar, kjolar, byxor med mera med mera. I stort sett allt är så kallad newoldstock. Det vill säga oanvända plagg från 60/70/80 tal med originallapparna kvar.

ALLA plagg 20 kr styck. Välj 3 plagg betala 50 kr.

Det kommer även finnas smycken och accessoarer och annat gott och blandat till billiga priser. Även detta direkt från gamla grossistlager.

Plats: Studio Möllan, Kristianstadsgatan 16 Malmö. Tid: Söndag 15/1 10.00-16.00