tisdagen den 22:e januari 2013

Barn av vår tid

Jag har funderat över en sak på sistone.

Vad kommer alla barn som växer upp i de sociala mediernas tid säga när de blivit stora nog att förstå vad de blivit en del av. När de inser att internet blivit tapetserat med bilder av dem själva innan de ens hunnit ta ställning till om detta är något de vill vara med om.
Av mina facebookvänner är det inte många som lägger ut bilder på sig själva när de är sjuka och eländiga. Barn däremot förekommer titt som tätt på bild i privata situationer med kompletterande bildtext som beskriver sjukdomstillstånd eller kanske något dråpligt barnet tagit sig för. Jag upplever detta som en kränkning av barnets integritet. Jag tror inte att uppsåtet är ont men jag tycker det finns en brist på eftertanke.
Jag minns ett tillfälle i min egen barndom när bilder av mig prickig av vattenkoppor visades upp på ett släktkalas. Hur kränkt jag kände mig när jag klev in i rummet och förstod att det var det alla tittade på och pratade om. Kinderna hettade och tårarna vällde fram. Då kunde jag gå fram och slita till mig bilderna, springa in på mitt rum och gömma dem på ett ställe där bara jag visste var de fanns. Jag gömde dem i en bok i min bokhylla. Det är inte lika lätt att gömma bilder på nätet.

Ett mindre uppenbart problem än den stora mängden bilder och information vi frivilligt förser omvärlden med men ett som jag är rädd kommer få allvarliga konsekvenser vad gäller barnens självförtroende är det stora bekräftelsebehovet som vi vuxna tillgodoser genom att fläka ut våra liv och räkna likes. Riskerar vi inte att föra detta vidare till nästa generation i en ännu starkare form?

Min erfarenhet är att barn är betydligt mer uppmärksamma och inkännande än man kan tro. De sitter och leker med sitt men öronen är stora och allt som de vuxna pratar om i periferin snappas upp. De förstår såklart när en bild på dem fått mångas gillande och att det gör mamma och pappa nöjda.Vad sänder det för budskap om vad som är viktigt? Säger det var den du är oavsett vad andra tycker om det? Uppmuntrar det ett barn till att våga gå sin egen väg? Jag bävar för att behöva vara tonåring i dessa dagar. I bästa fall kan sociala medier användas till att hitta likasinnade i stunder då man känner sig ensam och oförstådd men frågan är om det väger upp för nackdelarna. Jag har svårt att se hur barn och unga vuxna ska kunna hantera något som vi vuxna uppenbarligen inte klarar av.

De flesta av oss gör förr eller senare upp med den världsbild vi fått i arv av våra föräldrar. Kommer de här barnen ställa sina föräldrar till svars för att där varit en mobiltelefon närvarande under hela deras uppväxt? Var det viktigare för dig att andra människor bekräftade att jag var gullig och rolig än att du själv helt enkelt kände det och var närvarande i nuet?

Att kameran skall fram för att dokumentera stora och små tillfällen i ens barndom är ju inget nytt. Skillnaden är vem som är den tilltänkta publiken. Förr togs en bild för att bevara ett minne kanske framförallt för de som var med. För att man skulle kunna se bilder av sig själv som liten och förstå sin del i ett större sammanhang. Se att mamma och pappa varit små de också. Till och med mamma och pappas mamma och pappa. Nu förringas ett intimt familjeminne till en sekunds inlägg i ett omättligt flöde.

Jag kanske är helt fel ute här. Det får framtiden utvisa. Min magkänsla säger mig dock att det som pågår just nu är helt uppåt väggarna galet.

1 kommentar:

  1. vad bra beskrivet,
    "Var det viktigare för dig att andra människor bekräftade att jag var gullig och rolig än att du själv helt enkelt kände det och var närvarande i nuet?"
    jag tror att det här kommer att forma våra barn mer än vi nånsin kan föreställa oss

    SvaraRadera

Jag vill veta vad du tycker!