Jag har läst den här boken nyligen som behandlar och beskriver textila företag som är aktiva i Sverige idag. De flesta av dem har någon form av produktion kvar på hemmaplan. Främst då väverier för teknisk textil.
Samtidigt som det är väldigt spännande att läsa om de här företagens historia och nutida verksamhet så blir jag ändå nedstämd av det samlade intrycket som deras verksamhetsberättelser ger.
"Om vi slutar att växa är det som att ta första steget bakåt." Säger en representant för New Wave Group som är ett relativt nystartat och otroligt framgångsrikt företag med en stor marknadsandel inom profilkläder. Vidare sägs det att vi ska se det som att vi i Sverige kommit väldigt långt i utvecklingen då vi har så lite tekoindustri kvar. Detta för att textilindustrin är den första som når ett icke industrialiserat land. Så oerhört cyniskt tänker jag då. Var ska produktion till slut ske om den fortsätter att nedvärderas till lägst i hierarkin och vilket lands folk ska utföra detta dåligt betalda slitgöra så att företagskoncerner i vår del av världen ska kunna fortsätta växa?
När blev det omöjligt att bygga upp och låta sig nöjas med ett medelstort företag som går med vinst och kan betala ett gäng anställda och ge ägare lite utdelning? Varför måste utveckling ske på ett sätt som innebär att företag köps upp av större koncerner. Äta eller bli uppäten.
Under tidigt 1900-tal ploppade små rörelser upp här och var i vad som skulle komma att bli olika textila centra i Sverige som t ex Sjuhäradsbygden öster om Göteborg . Specialisering var framgångsreceptet. Antingen stickade man underkläder, vävde linnedukar, sydde arbetskläder och så vidare. Entreprenörer hade inte långt från idé till handling. Köp en maskin, börja tillverka i hemmet och om det går bra investera, bygg ut och anställ. Tillverkning gick från lönesömnad av hela plagg i hem på uppdrag från grossist till löpandebandproduktion i fabriker. Detaljhandeln var stark och i små samhällen fanns oberoende klädhandlare som köpte in det de tyckte var snyggt och trodde på. Mellanhänderna var inte så många och fraktsträckorna korta. I många år där mellan 1930 och 1960 talet löpte det på i ett stabilt och lugnt tempo. Visserligen föddes, växte, köptes upp och gick företag i graven även vid denna tid men ägandet låg ändå aldrig långt från verksamheten och produktionen inte långt från slutkund. Ägande och företagsledande var många gånger detsamma. Så fungerar det oftast inte längre.
Ett undantag är bröderna Ulf, Lars-Erik och Göran Göthager som driver Ivanhoe (tidigare Gällstad Ylle) i Gällstad sveriges trikåcentrum. Företaget startades 1946 och använder sig nu av sin historia för att sälja sina produkter. Kunskap nedärvd i generationer både hos företagsledning och personal. Konkurrens från låglöneländer har såklart tvingat även dem till förändringar men 20 anställda finns kvar på hemmaplan. Största delen av produktionen sker i Estland. Det är en mycket intressant paradox att detta företag där ingen av de anställda har adekvat högskoleutbildning är en del av stickakademien som utbildar elever vid Textilhögskolan i Borås genom praktisk tillämpning. Studenterna kommer med nya idéer och företagen med erfarenhet. Mycket av denna sortens kunskap har gått förlorad i Sverige. På andra sidan Östersjön finns den kvar i mycket högre grad. Låt oss bara hoppas att konsumenternas medvetenhet om kopplingen mellan pris och arbetsvillkor ökar i takt med löneläget i länder som Estland, Lettland och Litauen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Jag vill veta vad du tycker!