Made in Bangladesh

I Bangladesh ligger minimilönen för fabriksarbetare inom textilindustrin en bra bit under trehundra kronor i månaden. Den höjdes till den nivån efter stora missnöjeskravaller i landet 2010. Fungerande fackföreningar med verklig makt är i praktiken inte tillåtna och den som försöker organisera arbetare lever farligt. Myndigheternas hårda grepp om tekoarbetarna bottnar i rädsla att skrämma bort utländska investerare som trots allt skapar arbetstillfällen i ett mycket fattigt land.

Enligt organisationen Action Aids rapport skall H&M år 2008 ha betalat totalt 585 kr i bolagsskatt i Bangladesh. Samma år gjorde företaget en succévinst på 21 miljarder och en stor andel av de plagg som var förutsättningen för detta tillverkades i och köptes in från Bangladesh.

Det kan vara svårt att skaffa sig en överblick över hur det egentligen ligger till i sådana här frågor men jag tror mig kunna fastställa åtminstone följande.

Klädföretagens vinster är skillnaden i pris mellan vad konsumenten är villig att betala för en vara och vad plagget har kostat att producera. Att produktionen flyttas runt till nya låglöneländer kan inte tolkas på annat sätt än att inköpare är instruerade att leta efter det lägsta priset utan att ta större hänsyn till mänskligt lidande. Det verkar också vara betydligt lättare att påverka produktionspriset än konsumentens vilja att betala.

En stark orsak till att Bangladesh blivit det näst största tillverkningslandet i världen av kläder idag är att Kinesiska företag börjar tappa greppet om sin arbetskraft. Enbarnspolitiken har lett till ett mindre utbud av arbetskraft och följaktligen också bättre arbetsvillkor som humana arbetstider, utökad semester, högre lön och betald övertid.

Då jag producerat smycken i Kina har jag de senaste gångerna fått besked om att under det Kinesiska nyåret kan fabriken inte leverera som tidigare. Det finns helt enkelt inte arbetskraft att ta in. Min kontakt förklarade att numera tjänar bluecollar eller fabriksarbetaren mer än whitecollar det vill säga kontorsanställda. Jag skrev tillbaka att jag självklart inte hade något problem med att vänta tills alla var tillbaka från ledigheten och att jag inte ansåg leveransförseningen som skäl nog att byta leverantör varpå min kontakt förklarade att de inte var vana vid sådant bemötande.

Då jag returnerade ett plagg i en av Åhléns butiker i Malmö häromdagen då jag hittade en "Made in Bangladesh" märkning och förklarade min inställning till deras produktion i låglöneländer fick jag ett mycket vänligt och intresserat mottagande. Expediten påpekade dock att det var ytterst sällsynt att en kunds främsta klagomål gällde oro för arbetsförhållanden i förhållande till det låga priset.

En lag om att kläder som importerats till den Europeiska marknaden måste märkas med tillverkningsland antogs preliminärt 2010 men har ännu inte implementerats. H&M märker frivilligt upp tillverkningsland i alla sina kläder sedan 2003. Det verkar konstigt nog inte avskräcka konsumenten nämnvärt ändå. Efter en runda i en av deras butiker häromdagen kunde jag konstatera att minst hälften av deras sortiment bär märkningen "Made in Bangladesh" fullt synlig. Då jag inte vill tro att konsumenten i Sverige tycker att de har rätt att handla billiga kläder på bekostnad av andra människors grundläggande mänskliga rättigheter kan jag bara dra slutsatsen att det är kunskap som fattas.
 
Vi som konsumenter har stor makt. Det är bara att ta den. Gick det att tjäna grova pengar på att bete sig vettigt i klädbranschen skulle ALLA företag börja göra det istället. Det sorgligaste i allt är att det troligtvis inte är några gigantiska prisökningar som skulle krävas för att skapa en sundare bransch. 

Som klädtillverkare tror jag att det är viktigt att arbeta långsiktigt med producenter för att kunna kontrollera och påverka förhållanden för de anställda. Detta gör man bäst genom att inte enbart premiera låga priser utan istället stödja de företag som försöker upprätthålla acceptabla arbetsvillkor. Den som säger sig ha oklanderligt framställda produkter att sälja förhåller jag mig skeptisk till. Den som säger sig göra allt den kan utefter sina förutsättningar och har en transparent verksamhet vågar jag tro på.

Som konsumenter kan vi också göra det vi kan utefter våra egna förutsättningar. Ifrågasätt och hör dig för. Gör ditt bästa. Förvånansvärt många butiksanställda har ingen aning om vart varorna de säljer kommer ifrån och har uppenbarligen heller inte fått frågan. Den trevliga kvinnan på Åhléns förklarade för mig att hennes arbetsgivare har egna fabriker i de länder de producerar och kan på det sättet kontrollera villkoren där. Jag kunde lätt läsa mig till på deras hemsida att så inte alls är fallet. Förhoppningsvis leder kanske min fråga till en kedja av reaktioner. Jag är övertygad om att flera frågor av samma sort skulle skapa en reaktion.

Att göra något måste vara bättre än att göra ingenting. Fåfänga får väl bara inte gå före medmänsklighet eller hur?

Crazy blanket lady!

Jag samlar på yllefiltar. Det är bara att titta på färgerna och mönsterna så förstår ni väl varför.!? Ett problem när man börjar få fler filtar än man kan använda är var de ska förvaras.  

 

Några av dem har jag i den här gigantiska resväskan från Alstermo Bruk. Ni vet de som även tillverkar spisarboxarna att förvara vinylskivor i som vi säljer i butiken. Den här väskan är gjord 40 eller 50-tal skulle jag gissa på. Skitfin och charmig med träribbor och en adresslapp tillhörande en fru Segerdahl från Hälsingborg som rest ända till Kalmar.

 

Sista bilden föreställer en väska från Alstermo Bruk som skickades med OS-truppen 1924 och som fortfarande går att specialbeställa. Jag är lite sugen på att höra mig för om jag kan ta in den i mitt sortiment.