Tvättråd!

Häromdagen fick jag besök av Olivia som tillsammans med Cissi ligger bakom Stockholmsbutiken Cissi och Selmas egen klädlinje. Den första kollektionen släpptes i våras och var imponerande. Ser fram emot att se vad de hittar på i höst. Det är så roligt att få prata lite med någon som jobbar med samma sak. Något vi är helt överens om är att vi vill skapa kläder som ska hålla att bruka länge både kvalitetsmässigt och modemässigt.  

En faktor som påverkar plaggets livslängd är såklart hur det vårdas även när det inte bärs på kroppen. Precis som Cissi och Selma vänligt nog skriver ut på sina tvättråd är det allra bästa rådet att bara tvätta när det är absolut nödvändigt.

Vattenånga är användbar för att få bort doft. Viskosplagg lämpar sig t ex bra att hänga in i badrummet medan du duschar. Tyngden i tyget hänger med hjälp av ångan dessutom ut skrynklor.

Vädra ut lägenheten är skönt när det känns instängt. Samma gäller för kläder och andra textilier. Häng upp kläder på galge i drag från fönster och spara en tvätt.

Plagg med stretch, såsom de flesta jeans som säljs nuförtiden, tål inte höga temperaturer. Plasttrådarna torkar ut och plagget förlorar sin flexibilitet. Hängtorka plagg med elastantrådar istället för att köra dem i torkskåp eller torktumlare så håller de längre. Det här är även ett sätt spara på miljön. Det gäller bara att planera sitt tvättande lite bättre. Hemma hos mig hänger det alltid tvätt över möbler och dörrar. Det vill säga om man inte har möjlighet att hänga sin tvätt ute.

Bild lånad från fotobloggen "Tid torkar tvätt".

När man hänger tvätten kan man passa på att sträcka den lite. Många tyger kan försiktigt dras till sin ursprungliga form i blött tillstånd. Kragar och manschetter kan sträckas till för den som inte gillar att stryka. Tänk även på att tvätta liknande plagg tillsammans. Jeans tillsammans med ömtåligare plagg kan göra skada vid centrifugering.

För att ta bort fläckar använder jag i stort sett bara diskmedel. Billigt, lätttillgängligt och löser fett som oftast är det som gör en fläck svårlöslig. En fläck kan bli lättare att få bort om du inte låter den torka in innan tvätt. Att hälla för varmt vatten på är också en dum idé. Värmen kan göra att missfärgningar fixeras. Börja istället med kallt eller ljummet vatten.

Några tips från mig som i ärlighetens namn är av åsikten att tvätt ska ta så lite tid i anspråk som möjligt =).

Made in Bangladesh

I Bangladesh ligger minimilönen för fabriksarbetare inom textilindustrin en bra bit under trehundra kronor i månaden. Den höjdes till den nivån efter stora missnöjeskravaller i landet 2010. Fungerande fackföreningar med verklig makt är i praktiken inte tillåtna och den som försöker organisera arbetare lever farligt. Myndigheternas hårda grepp om tekoarbetarna bottnar i rädsla att skrämma bort utländska investerare som trots allt skapar arbetstillfällen i ett mycket fattigt land.

Enligt organisationen Action Aids rapport skall H&M år 2008 ha betalat totalt 585 kr i bolagsskatt i Bangladesh. Samma år gjorde företaget en succévinst på 21 miljarder och en stor andel av de plagg som var förutsättningen för detta tillverkades i och köptes in från Bangladesh.

Det kan vara svårt att skaffa sig en överblick över hur det egentligen ligger till i sådana här frågor men jag tror mig kunna fastställa åtminstone följande.

Klädföretagens vinster är skillnaden i pris mellan vad konsumenten är villig att betala för en vara och vad plagget har kostat att producera. Att produktionen flyttas runt till nya låglöneländer kan inte tolkas på annat sätt än att inköpare är instruerade att leta efter det lägsta priset utan att ta större hänsyn till mänskligt lidande. Det verkar också vara betydligt lättare att påverka produktionspriset än konsumentens vilja att betala.

En stark orsak till att Bangladesh blivit det näst största tillverkningslandet i världen av kläder idag är att Kinesiska företag börjar tappa greppet om sin arbetskraft. Enbarnspolitiken har lett till ett mindre utbud av arbetskraft och följaktligen också bättre arbetsvillkor som humana arbetstider, utökad semester, högre lön och betald övertid.

Då jag producerat smycken i Kina har jag de senaste gångerna fått besked om att under det Kinesiska nyåret kan fabriken inte leverera som tidigare. Det finns helt enkelt inte arbetskraft att ta in. Min kontakt förklarade att numera tjänar bluecollar eller fabriksarbetaren mer än whitecollar det vill säga kontorsanställda. Jag skrev tillbaka att jag självklart inte hade något problem med att vänta tills alla var tillbaka från ledigheten och att jag inte ansåg leveransförseningen som skäl nog att byta leverantör varpå min kontakt förklarade att de inte var vana vid sådant bemötande.

Då jag returnerade ett plagg i en av Åhléns butiker i Malmö häromdagen då jag hittade en "Made in Bangladesh" märkning och förklarade min inställning till deras produktion i låglöneländer fick jag ett mycket vänligt och intresserat mottagande. Expediten påpekade dock att det var ytterst sällsynt att en kunds främsta klagomål gällde oro för arbetsförhållanden i förhållande till det låga priset.

En lag om att kläder som importerats till den Europeiska marknaden måste märkas med tillverkningsland antogs preliminärt 2010 men har ännu inte implementerats. H&M märker frivilligt upp tillverkningsland i alla sina kläder sedan 2003. Det verkar konstigt nog inte avskräcka konsumenten nämnvärt ändå. Efter en runda i en av deras butiker häromdagen kunde jag konstatera att minst hälften av deras sortiment bär märkningen "Made in Bangladesh" fullt synlig. Då jag inte vill tro att konsumenten i Sverige tycker att de har rätt att handla billiga kläder på bekostnad av andra människors grundläggande mänskliga rättigheter kan jag bara dra slutsatsen att det är kunskap som fattas.
 
Vi som konsumenter har stor makt. Det är bara att ta den. Gick det att tjäna grova pengar på att bete sig vettigt i klädbranschen skulle ALLA företag börja göra det istället. Det sorgligaste i allt är att det troligtvis inte är några gigantiska prisökningar som skulle krävas för att skapa en sundare bransch. 

Som klädtillverkare tror jag att det är viktigt att arbeta långsiktigt med producenter för att kunna kontrollera och påverka förhållanden för de anställda. Detta gör man bäst genom att inte enbart premiera låga priser utan istället stödja de företag som försöker upprätthålla acceptabla arbetsvillkor. Den som säger sig ha oklanderligt framställda produkter att sälja förhåller jag mig skeptisk till. Den som säger sig göra allt den kan utefter sina förutsättningar och har en transparent verksamhet vågar jag tro på.

Som konsumenter kan vi också göra det vi kan utefter våra egna förutsättningar. Ifrågasätt och hör dig för. Gör ditt bästa. Förvånansvärt många butiksanställda har ingen aning om vart varorna de säljer kommer ifrån och har uppenbarligen heller inte fått frågan. Den trevliga kvinnan på Åhléns förklarade för mig att hennes arbetsgivare har egna fabriker i de länder de producerar och kan på det sättet kontrollera villkoren där. Jag kunde lätt läsa mig till på deras hemsida att så inte alls är fallet. Förhoppningsvis leder kanske min fråga till en kedja av reaktioner. Jag är övertygad om att flera frågor av samma sort skulle skapa en reaktion.

Att göra något måste vara bättre än att göra ingenting. Fåfänga får väl bara inte gå före medmänsklighet eller hur?

Virus going places

Min kollega Dennis har testat Perstorpskassen som vinylväska med framgång. Att den är perfekt till strandpicknick vet vi ju redan. Virus visar här att den med fördel också kan användas av en katt på väg! Hihihi...

Mitt vårdträd!

På innergården där jag bor står det ett ståtligt träd. Jag vet inte riktigt av vilken art. Löven ser ut som körsbär men det bär ingen frukt. Däremot blommar det något vansinnigt sisådär 3 dagar varje vår. Jag tänker att det är mitt vårdträd. Jag gillar det skarpt. Det är nåt trösterikt i att det står stadigt och frodas. Stammen är tjock och barken svart. Rötterna river upp asfalten.

Om man börjar titta sig runt på svenska landsbygden ser man att det ofta finns ett dominant träd någonstans på gårdsplaner eller i närheten av bostadshus. Förr trodde man att detta bar släktens hälsa och lycka. Det skulle växa sig stort och starkt och absolut inte beskäras eller fällas.

Lind, Lönn, Ek och kastanjer är exempel på vanliga vårdträdsarter. Om det är en Rönn som fått äran så kan man sluta sig till att där ursprungligen bott invandrade skogsfinnar!

Lite Karin Boye en slaskig dag i mars.

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                            och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                            och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                            som skapar världen.

Ur diktsamlingen För trädets skull.

Sisyfosarbetet som kallas att tvätta.

På min småskola fanns det en lärarinna av den tjusigare sorten. Hon var alltid propert klädd och hade sitt långa gråa hår uppsatt i en imponerande hög frisyr. Jag minns speciellt ett tillfälle vid en julavslutning när hon hade en långklänning i siden på sig och förklarade för några andra vuxna att hon hade små påsar med sand fastsydda vid armhålorna i klänningen. Väldigt märkligt tyckte jag då. Sandpåsar hörde hemma i gymnastiksalen. Men det var ju förstås sådana här hon använde. Ett gammalt knep för att skydda kläder från svett. Just dom här sitter fast i ett slags liten väst och är av gummi och bomull istället.

Ett annat knep för att slippa tvätta hela plaggen var att använda löskragar och lösmanschetter. När man gillar att göra kläder efter gamla snitt tycker jag att det kan vara ett problem att de blir svårskötta. Det är en utmaning att försöka undvika detta utan att ge avkall på fina detaljer. Ett tips är att införskaffa en skön underklänning t ex.

Det är ju lättare för oss idag att både tvätta och stryka kläder men tid tar det i alla fall. Det är lättare att hålla kroppen ren också vilket såklart är bra även om jag tycker att allt avfettande och återfettande vi sysslar med för dyra pengar är lite galenskap. Jag har en vän som aldrig tvättar sig med tvål i ansiktet. Slät som en babyrumpa är han tack var det. Säger väl allt.

Ärmlappar av svensk tillverkning vid namn Ulla-Bella. He he. Det går fortfarande att köpa ärmlappar lite här och var vet jag.. Om det är bekvämt är en annan femma. Det kan vara meditativt att vika tvätt men det är retfullt att så fort man är klar börjar förfallet igen.

Jag kan ibland ha mycket svårt att motivera mig själv att kliva in i duschen. På något vis känns det inte naturligt att bli blöt. Nuförtiden har vi ju obegränsat med varmvatten och skön inomhustemperatur så det är inte där skon klämmer. Jag tror det är ett arv från mina stackars frusna förfäder som huttrade i dragiga hus om vintrarna och fick knacka hål på isen i vattenspannen på morgnarna för att vaska sig.

Rea eller inte rea? Det är frågan!

De flesta av oss reagerar positivt när reaskyltarna börjar dyka upp i vart och vartannat skyltfönster sådär runt midsommar eller efter jul. Hoppet om att fynda något man spanat in till en billig penning tänds. Jag upplever det också som att det är mer "riktiga" varor som säljs ut och inte bara gamla lagervaror som dammats av och plockas fram igen. Så visst finns det fyndchanser.

Frågan är då varför man inte vill ge butiken det priset de först begärt för varan? De har ju onekligen producerat något bra som du gärna vill ha. Det är klart har man inte råd så har man inte. Men i alla andra fall där köpkraften finns men inte motivationen?

För de stora butikskedjorna är det svårt att ha ett ömmande hjärta och arbetaren som sytt plaggen är inte det man tänker på där man står. Det drabbar ingen fattig. Men vad händer i produktionsländerna när tempot skruvas upp och priserna pressas? Det är något sjukligt i hela systemet som väl rimligtvis inom kort måste reformeras. Den största faran med många kollektioner per säsong följda av ständiga realisationer måste vara att det i slutändan innebär att ännu fler kläder produceras. Att detta sliter ut vår jord borde inte vara några nyheter för någon vid det här laget. Inte heller att vårt rent praktiska behov av kläder egentligen är mycket lägre än vårt mentala behov.

På Som Ny har vi i stort sett helt gått ifrån reor kopplade till säsongsvaror. Vi jobbar med att hitta produkter som är så pass bra och tidlösa att de utan problem går att sälja säsong efter säsong. En seglarstövel är en seglarstövel även om fem år precis som för tjugo år sedan men visst finns det även hos oss ett behov av prisjustering av varor som inte sålt till det pris vi hoppats på eller som ska gå ur sortiment.

En bra vara tycker vi du ska kunna handla i lugn och ro utan att oroa dig för om den tar slut innan du hinner slå till eller om den nästa dag finns för halva priset.

Samma plats samma tid nästa år!

Det är nåt speciellt med att känna sina smultronställen. Följa med årstiderna och plocka det man hittar i naturen. Vildhallon på fällan. Första kantarellerna i strandkanten.




Klarbären är inte så svåra att hitta för de har vi i trädgården men man kan inte räkna med en sån här skörd varje år. Kanske en gång vart 20:e möjligtvis. Galet!

Bara fem minuter!

En modig man.

Att bli den människa man skulle kunna vara är något som många av oss kämpar med.

Sen finns det de som aldrig varit annat än sig själva från dag ett. Det frestar nog på att vara sån. Så länge som så många av oss är rädda för att vara de vi är kommer det vara så. De som vågar kommer ha det svårt.

Jag står med pekpinnen i högsta hugg och förebrår när någon hittar på dumheter men innerst inne gläds jag åt att min egen värld just har öppnats upp lite till. Jag vill också men behöver hjälp med att se att det går och oroar mig för dem som går längst fram.

Det pågår en fruktansvärd massa slöseri med människolivstid. Om vi nu ska leva så kan vi lika gärna leva ordentligt. Vad har vi att förlora. Det slutar ändå på samma sätt för oss alla en dag. Det är oundvikligt. Den dagen ångrar man nog bara det man inte gjort och sagt.

Min vän kommer aldrig mer in och bommar en kopp kaffe men han har satt spår i mig som jag är evigt tacksam för. Mitt liv är lite mer och större tack var honom. På det viset kommer han alltid att finnas kvar. Han var en sällsynt modig och kärleksfull man.

Senast införskaffade bonaden.

Som för övrigt behöver strykas till innan den åker upp på väggen. Det är en sport att hitta broderade bonader med budskap som inte är religiösa. När jag väl hittar en pirrar det till i magen. Jag gillar det koncentrerade formatet av kunskap om livet och människan.

Detaljbilder...

...av våren som kommit...

... av de fina fickorna på klänningarna som damp ner idag...

Elddopet!

Så var det då bevisat en gång för alla att skoreparatören som håller till inne på gamla Leonardogallerian, nuvarande Mitt Möllan, är den bäste inom sitt skrå i stan. Trots att hans omgivning numera ser ut som en övergiven byggarbetsplats kämpar han på och håller minst sagt hög standard i sin kasnytt. Jag läste i Södra Innerstadstidningen för ett tag sen att han tappat kunder sedan gallerian tömts på andra hyresgäster. Inte undra på det! Så har ni skor som skall lappas i hop. Gå dit! Han är duktig, snabb och tar inte mer betalt än jobbet är värt. Här ser ni en bild på hans handywork. Kängorna som var bortom all räddning är nu "som nya" citat från den sympatiske herren själv =). Just det, han gör kopior på dina nycklar också!

Börja samla?

Det är många som samlar på saker mest för samlandets skull. Det har väl aldrig legat för mig riktigt även om jag gillar vackra saker. Men en present jag fick på min 30-års dag av min tyska vän Fred väckte samlarmanin till liv! Ett underbart moccakaffeset från Lilienporzellan i Österrike.


Det var svårt att hitta någon vidare information om firman då det mesta står på tyska. Men jag har förstått så mycket som att Daisy som serien kallas började tillverkas 1959. Jag fick en uppsättning moccakoppar med fat. Det skulle vara fint att ha en ställning till dem som på bilden.


Det finns massor med olika delar att köpa till för den med stor plånbok. De här rektangulära dessertfaten till exempel eller det här stället.


I en sådan här låda låg hela härligheten!

En kompass mot skönhet

Att vara nostalgiskt lagd kan många gånger vara rätt plågsamt. Det oundvikliga förfallet av allt materiellt runtomkring blir ett sorgligt skådespel och fantasin skenar lätt iväg med en. Jag vill att allt ska vara som det varit och få förbli så. Hellre skrapa och måla om än slänga och köpa nytt. Eller skaffa något som redan har en historia och bygga vidare på den. Var den här känslan kommer ifrån har jag undrat många gånger. Varför fästa sig så vid det som varit?

Så såg jag k-special "En kompass mot skönhet" om Lars Sjöberg som samlar på gamla hus. Han har en teori om att skönhet är universell och kan kännas igen av alla människor. Det gyllene snittet är en äldre tanke med samma innebörd. Sjöberg har lagt fem decennier på att köpa, restaurera och framförallt bevara rivningshotade hus. I dokumentären får man se hur Sjöberg far runt till sina olika projekt och för en ojämn kamp mot växtlighet och andra element som sliter på de gamla byggnaderna. Jag förstår hans drivkraft men är väldigt imponerad av att han faktiskt också agerat efter den. Vackra saker får oss att må bra och därför är de också värda att bevaras.

Vid anblicken av ett väl avvägt och formgivet plagg, hus, bil, cykel, instrument eller vad det månne vara känner jag någon slags inre harmoni och vid motsatsen ett obehag. Det kan såklart också vara ett nytt föremål men jag tror att gömt i gammal form finns ackumulerad kunskap om vad som är behagligt för ögat. Vad som är skönt.

Den kreativa genen!

Det råder ingen tvekan om att jag ärvt mitt textila intresse från flera generationer kvinnor bakåt i min släkt! Inte minst från min egen mor. Hon är en riktig fena på att sticka bland annat. Många är ni som köpt en av hennes mössor och nu har jag fått in ett litet gäng lagom till jul. Jag vet att det är flera som väntat på nya mössor så nu är det först till kvarn som gäller. Nytt för i år är den lilla flätade resåren. Väldigt klädsamt.

Elastan i kläder och glas i telefoner!

Jag blir stressad av det höga tempo som vi förväntas konsumera i. Det gör mig förvånad att konsumenten inte förstår den makt de besitter över den hysteriska kommersen som råder. Köper alla utan att ifrågasätta snurrar allt vidare. Det krävs egentligen inte mer än att vi stänger plånboken och säger nej tack då och då.

Ett exempel. Mer än varannan jag känner är ägare till en I-phone och i stort sett samtliga av dessa har fått byta ut skärmen av glas och bekostat detta själva. När jag frågar varför de accepterar denna orättvisa får jag till svar att de tappat telefonen i golvet eller nåt liknande och får skylla sig själva? Vadå skylla sig själva? Det är fråga om en produkt som är framtagen för att du skall kunna ha med dig allt du behöver i telefon, kamera och datorväg vart du än är. Men den skall inte tåla att tappas? Jo visst men jag fick den i stort sett gratis heter det då. Bara 400 kr i månaden. Det är 400 kr mer än innan mobiltelefoner och internet fanns? Skapade behov ger nya marknader och vi går ner oss mer och mer i skuldträsket där avbetalningar och abbonemang slår oss i ekonomiska bojor.

Titt som tätt måste jag slänga strumpor, tights och underkläder då det börjar titta ut små plasttrådar genom tyget. Att göra plagg som strechar med hjälp av elastan är ju såklart på ett sätt en befrielse. Det är skönt när det inte sitter åt och klämmer. Men det är också ett sätt för klädtillverkare att göra det enkelt för sig. Konsten att skulptera kläder kring kroppen blir inte så viktig då en storlek passar alla. Men det har ett pris. Plasttrådar åldras inte vidare bra och plagget får en kortare livslängd. Varken miljövänligt eller ekonomiskt. Men vem orkar bry sig om sådana saker. Det är bara att köpa nya.

Ny teknologi och nya material är inte enbart av ondo men vi låter den och vårt köpsug styra en farligt stor del av våra liv. Jag har min pappas 40 år gamla stereoanläggning hemma som fungerar utmärkt men datorn jag köpte för fyra år sedan för dyra pengar är redan på väg att ge upp. Ja just det jag sa redan! Fyra år är ingenting och jag är övertygad om att kunskapen om hur man gör hållbara produkter inte gått förlorad. Det är bara ingen som är intresserad av den. Inte producenter och inte konsumenter. För hur skulle det se ut om man gjorde prylar som höll ett helt liv.

Moralnostalgi

För några veckor sedan blev jag ombedd av en av Malmös gratistidningar att berätta vad jag tror ligger bakom den stora retrotrenden i modet. Närmare bestämt vurmen för stilar från den första halvan av 1900 talet. Inte mycket av det jag sa fick plats i artiklarna och därför vill jag utveckla mina tankar kring detta lite mer här.

Jag tror att många av oss känner en längtan efter något som vi har svårt att sätta fingret på vad det är. Min förhoppning och teori är att det skulle kunna vara ett vänligare och mer hänsynsfullt klimat människor emellan. Detta tar sig uttryck i en idealisering av gångna tiders estetik när etik och moral i alla fall på ytan var mer lättförståelig än idag.

Jag har alltid haft en närmast manisk längtan efter något annat än det som omger oss till vardags. Mer civilkurage, omtanke och självuppoffring.

Ingen av oss önskar väl sig tillbaka en tid när barn fick löständer i konfirmationsgåva, alla svenska medborgare inte hade rösträtt, barn utom äktenskapet kallades oäktingar, det var vanligt med 12 timmars arbetsdag, homosexualitet var olagligt, det fanns många fler obehandlingsbara sjukdomar och så vidare. Men det är intressant om vår frigörelse från den gamla tidens moral och etik leder oss tillbaka dit vi började men i en omarbetad form.

Istället för att resa jorden runt för att finna sig själv väljer fler unga människor att gifta sig och bilda familj. När var och varannan trampat jord i världens alla hörn blir istället det motsatta en utmaning. Att stanna upp och bita ihop. Begränsningar blir en befrielse.

Det finns en annan aspekt av hela den här diskussionen som jag vill återkomma till vid senare tillfälle som spelar stor roll i mitt intresse för historiskt mode. Nämligen att kvalitet och yrkeskunnande inte längre värderas högt i ett slitochsläng dominerat köpklimat.

Ann på Grönkulla symboliserar moralnostalgi i allra högsta grad för mig och gjorde starkt intryck på mig som liten dagdrömmande flicka =).

Vinterkänga

Jag tänkte vara förutseende och införskaffa en robust känga för att klara mig igenom denna vintern. Det borde ju inte vara något problem med tanke på att det är helt "rätt" denna säsongen och alla märken har sina egna modelller. Här är några snygga exemplar men som alla har något gemensamt jag inte gillar. Kan ni gissa vad det är?




Dragkedjor!? Jag förstår att de satt dit dem för att man ska kunna ta på och av dem snabbare men det hjälps inte. Jag tycker inte att det är snyggt. Det är såklart många som tycker tvärtom och har nytta av denna nymodighet. Men jag kan och vill knyta mina egna skor =).

Starke Adolf

Ooooh! Jag har hittat nya favorittrosor. Allt lämnas åt fantasin och inga troskanter syns genom kläderna. Vill man inte ha skitsnöre är det bara att gå åt motsatt håll. Heltäckande! Tyvärr har Twilfit inga bilder på mina favoriter i modell maxi men de har en jättefin serie bilder där man får följa företagets utveckling från 1920 och framåt. Jag gillar företag som är stolta över sin historia. Osökt kommer jag även att tänka på fenomenet starke Adolf.


Hjalmar Lundin 1871-1941 är vår svenska strongman som turnerade USA och världen runt och flexade musklerna och mötte olika kombatanter i brottningsmatcher. Han har skrivit om den tiden i boken som ni ser här ovan. Den ska jag försöka få tag på.