En kompass mot skönhet

Att vara nostalgiskt lagd kan många gånger vara rätt plågsamt. Det oundvikliga förfallet av allt materiellt runtomkring blir ett sorgligt skådespel och fantasin skenar lätt iväg med en. Jag vill att allt ska vara som det varit och få förbli så. Hellre skrapa och måla om än slänga och köpa nytt. Eller skaffa något som redan har en historia och bygga vidare på den. Var den här känslan kommer ifrån har jag undrat många gånger. Varför fästa sig så vid det som varit?

Så såg jag k-special "En kompass mot skönhet" om Lars Sjöberg som samlar på gamla hus. Han har en teori om att skönhet är universell och kan kännas igen av alla människor. Det gyllene snittet är en äldre tanke med samma innebörd. Sjöberg har lagt fem decennier på att köpa, restaurera och framförallt bevara rivningshotade hus. I dokumentären får man se hur Sjöberg far runt till sina olika projekt och för en ojämn kamp mot växtlighet och andra element som sliter på de gamla byggnaderna. Jag förstår hans drivkraft men är väldigt imponerad av att han faktiskt också agerat efter den. Vackra saker får oss att må bra och därför är de också värda att bevaras.

Vid anblicken av ett väl avvägt och formgivet plagg, hus, bil, cykel, instrument eller vad det månne vara känner jag någon slags inre harmoni och vid motsatsen ett obehag. Det kan såklart också vara ett nytt föremål men jag tror att gömt i gammal form finns ackumulerad kunskap om vad som är behagligt för ögat. Vad som är skönt.