Dagny zigzag

Dagny zigzag i vår webshop.

Dagny zigzag i vår webshop.

Dagny zigzag och cardigan från Emmy Design i vår webshop.

Dagny pralin

Dagny pralin i vår webshop.

Dagny pralin i vår webshop.

Gina

Kjol Gina svart och linne Elin multi.

För er som följt mig under åren är den här kjolen ingen nyhet. Den har sytts upp i alla möjliga olika varianter. Det måste finnas hundratals där ute vid det här laget. Nytt för nu är att vi fått dem uppsydda i större skala och har möjlighet att distribuera den till våra återförsäljare. Plus att den fått ett namn förstås! Vi har letat länge efter tyget med den rätta stretchen och tyngden. Gina är tänkt att bli ett favoritplagg i din garderob och ett basplagg i vårt utbud. Bär den på sommaren till bara ben och luftiga toppar. Resten av året med strumpbyxor och kofta. Midjebandet utnyttjar tygets flexibilitet och anpassar sig efter bäraren. Midjemåttet kan ju som bekant variera lite från timme till timme. Kjolen är i halvcirkelmodell och faller i eleganta veck runt knäna.

Trenne nya Dagny. Hepp!

Dagny flugsvamp med klädda knappar i tvåton.

Dagny svarta änkan med klädda knappar.

Dagny myrornas krig med fyrkantiga knappar.

Sista chansen!

Nya Dagnyklänningar är på väg in de närmsta veckorna. Prickigt och helsvart denna gången. Hade ni däremot tänkt er en Dagny kaleidoscope är det dags att slå till nu. Bara en storleksuppsättning kvar i lager av denna läckerbit med charmiga vintageknappar.

Mixa och matcha med våra kinaskor i vinrött eller brunt. Finns även i fyra färger till. Bor du inte i Malmö kika in webshopen.

Crazy blanket lady!

Jag samlar på yllefiltar. Det är bara att titta på färgerna och mönsterna så förstår ni väl varför.!? Ett problem när man börjar få fler filtar än man kan använda är var de ska förvaras.  

 

Några av dem har jag i den här gigantiska resväskan från Alstermo Bruk. Ni vet de som även tillverkar spisarboxarna att förvara vinylskivor i som vi säljer i butiken. Den här väskan är gjord 40 eller 50-tal skulle jag gissa på. Skitfin och charmig med träribbor och en adresslapp tillhörande en fru Segerdahl från Hälsingborg som rest ända till Kalmar.

 

Sista bilden föreställer en väska från Alstermo Bruk som skickades med OS-truppen 1924 och som fortfarande går att specialbeställa. Jag är lite sugen på att höra mig för om jag kan ta in den i mitt sortiment.

Lösning på ett I-lands problem.

Jag vill slå ett slag för en liten men bra produkt vi har i butiken. Om jag adderade tiden jag lagt på att leta efter försvunna hårnålar skulle det bli en deprimerande siffra. De gömmer sig alltid när man har bråttom och dyker upp när man inte behöver dem. I ett parti från en gammal smyckegrossist som jag köpte upp fanns ett stort gäng med hårnålskartor från 50-talet. Fina tänkte jag men säkert inte så praktiska. De flesta var gråa dessutom!?

Så i ett ögonblick av nöd fick jag för mig att prova dem själv. Och! De sitter som en smäck, glider inte, inga plastpluttar som lossnar och grått göms perfekt i blont hår. Det borde jag räknat ut för länge sedan. Har jag inte en tråd som matchar ett tyg använder jag ofta en neutralt grå istället. Bäst av allt är att jag har obegränsad tillgång på de här spännena. Finns även i svart för mörkhåriga och så det räcker till dig. En femma per karta!

Virus going places

Min kollega Dennis har testat Perstorpskassen som vinylväska med framgång. Att den är perfekt till strandpicknick vet vi ju redan. Virus visar här att den med fördel också kan användas av en katt på väg! Hihihi...

Textilrikets hemligheter

Jag har läst den här boken nyligen som behandlar och beskriver textila företag som är aktiva i Sverige idag. De flesta av dem har någon form av produktion kvar på hemmaplan. Främst då väverier för teknisk textil.

Samtidigt som det är väldigt spännande att läsa om de här företagens historia och nutida verksamhet så blir jag ändå nedstämd av det samlade intrycket som deras verksamhetsberättelser ger.

"Om vi slutar att växa är det som att ta första steget bakåt." Säger en representant för New Wave Group som är ett relativt nystartat och otroligt framgångsrikt företag med en stor marknadsandel inom profilkläder. Vidare sägs det att vi ska se det som att vi i Sverige kommit väldigt långt i utvecklingen då vi har så lite tekoindustri kvar. Detta för att textilindustrin är den första som når ett icke industrialiserat land. Så oerhört cyniskt tänker jag då. Var ska produktion till slut ske om den fortsätter att nedvärderas till lägst i hierarkin och vilket lands folk ska utföra detta dåligt betalda slitgöra så att företagskoncerner i vår del av världen ska kunna fortsätta växa?

När blev det omöjligt att bygga upp och låta sig nöjas med ett medelstort företag som går med vinst och kan betala ett gäng anställda och ge ägare lite utdelning? Varför måste utveckling ske på ett sätt som innebär att företag köps upp av större koncerner. Äta eller bli uppäten.

Under tidigt 1900-tal ploppade små rörelser upp här och var i vad som skulle komma att bli olika textila centra i Sverige som t ex Sjuhäradsbygden öster om Göteborg . Specialisering var framgångsreceptet. Antingen stickade man underkläder, vävde linnedukar, sydde arbetskläder och så vidare. Entreprenörer hade inte långt från idé till handling. Köp en maskin, börja tillverka i hemmet och om det går bra investera, bygg ut och anställ. Tillverkning gick från lönesömnad av hela plagg i hem på uppdrag från grossist till löpandebandproduktion i fabriker. Detaljhandeln var stark och i små samhällen fanns oberoende klädhandlare som köpte in det de tyckte var snyggt och trodde på. Mellanhänderna var inte så många och fraktsträckorna korta. I många år där mellan 1930 och 1960 talet löpte det på i ett stabilt och lugnt tempo. Visserligen föddes, växte, köptes upp och gick företag i graven även vid denna tid men ägandet låg ändå aldrig långt från verksamheten och produktionen inte långt från slutkund. Ägande och företagsledande var många gånger detsamma. Så fungerar det oftast inte längre.

Ett undantag är bröderna Ulf, Lars-Erik och Göran Göthager som driver Ivanhoe (tidigare Gällstad Ylle) i Gällstad sveriges trikåcentrum. Företaget startades 1946 och använder sig nu av sin historia för att sälja sina produkter. Kunskap nedärvd i generationer både hos företagsledning och personal. Konkurrens från låglöneländer har såklart tvingat även dem till förändringar men 20 anställda finns kvar på hemmaplan. Största delen av produktionen sker i Estland. Det är en mycket intressant paradox att detta företag där ingen av de anställda har adekvat högskoleutbildning är en del av stickakademien som utbildar elever vid Textilhögskolan i Borås genom praktisk tillämpning. Studenterna kommer med nya idéer och företagen med erfarenhet. Mycket av denna sortens kunskap har gått förlorad i Sverige. På andra sidan Östersjön finns den kvar i mycket högre grad. Låt oss bara hoppas att konsumenternas medvetenhet om kopplingen mellan pris och arbetsvillkor ökar i takt med löneläget i länder som Estland, Lettland och Litauen.

Bara en filt till. Ja eller kanske två likadana!

Fantastiska färger och riktigt tjocka och fluffiga som de ska vara. Ni kanske inte är så många filtfans där ute men jag vet i alla fall en person som uppskattar en rejäl och vacker yllepläd. Så den här är för dig pappa! 40/50-tal.

Katja of Sweden

Den här kvinnans pågående livsgärning är verkligen inspirerande och för mig ett bevis på vad man kan uträtta om man inte sätter upp osynliga "det låter sig inte göras" hinder för sig själv. Jag har läst mig till det jag skriver om här i boken Katja of Sweden mode och design utan gränser - en biografi skriven av Katja Geiger själv tillsammans med Lars Åhlander där även alla bilderna återfinns i betydligt bättre kvalité!

Karin Hallberg som var Katjas namn som barn och ogift föddes in i en kreativ bruksmiljö. Hennes far hade gått konstfack i slutet av 1800-talet och arbetade under hennes uppväxt som modellör på Skromberga-Ekeby keramikbruk. Fabriksmiljöerna var hennes lekplats och detta faktum kom att spela en stor roll i hennes yrkesliv.

Det var därför inget märkvärdigt med att Katja själv började läsa vid konstfack och därefter också blev den allra första eleven på Beckmans designskola för mode i Stockholm. Vid det laget var hon gift och hade fått ett barn. Driven av sin övertygelse gav hon sig trots det av till USA för att läsa vidare. Då vid Parsons school of design där en kvinna vid namn Claire McCardell gjorde det Katja drömde om. Det hon längtade efter var att få göra konfektion eller ready to wear för den moderna unga kvinnan. Paris var annars dit man åkte på den tiden och haute couture var området där man traditionellt uttryckt sig konstnärligt inom mode. Det är svårt att föreställa sig nu men på 1940-talet fanns ingen massproduktion av kläder. Mode var för de välbärgade och måttbeställdes från modehus.


Katja gjorde snabbt succé i Amerikat och fick sälja sin allra första kollektion till det stora varuhuset Lord & Taylor. En artikel i New York Times där Katjas kläder hyllades av en stor modeskribent gjorde henne berömd över en natt. På bilden står hon i sin lilla ateljé med kollektion nummer två och kunder på tråden. Hon var otroligt vacker och damp ner som en blond och begåvad ängel mitt i Hollywoodsocieteten och kom bland annat att umgås med Charlie och Oona Chaplin och Ingrid Bergman.

Här ses ett brev som Ingrid Bergman skrev till Katja för att tacka för blusarna hon skickat till henne och i all välmening föreslå några små förändringar angående längden på livet då det var ett problem för gängliga kvinnor med för korta blusar som inte ville förbli nedstoppade.

Sjukdom tvingade Katja tillbaka till Sverige där hon och hennes nye man filmregissören Rod Geiger kom att köpa en nedgången skånelänga i Huaröd. Det var början på en ny era för företaget Katja of Sweden. Tack vare det rykte som Katja redan skaffat sig i USA och modet att försöka fick hon och Rod amerikanska journalister och inköpare att vallfärda till Sverige och Huaröd för att gå på visningar. I mina öron låter det som det ultimata arrangemanget. Hon fick bo på landet. Hade fabrikerna som producerade hennes produkter inom köravstånd och företagskunderna kom till henne. Tänk er vilken prestation. På den här tiden fanns ju inget internet där man kunde sprida information eller snabbt slänga iväg ett email. På bilden ser man hur Rod förser de ditresta gästerna med mat i samband med en visning i Huaröd 1955. Gården blev även en samlingsplats för kreativa människor som kom och bodde där. Bland annat var grundaren av Marimekko, Armi Ratia god vän till familjen.


I Sverige hade fabrikörerna börjat tänka om och sökte efter designers med näsa för vad som låg rätt i tiden. Katja fick vid återvändandet erbjudanden från höger och vänster och bestämde sig till slut för att samarbeta med Malmö Mekaniska Trikåfabrik MMT. Delvis tack vare ett minne av hennes far som haft ett par särskilt slitstarka kalsonger från just denna fabrik. På bilden här nedanför ser man Katja i djupa funderingar mitt i maskinhallen på MMT.


Det måste varit en väldigt mäktig känsla att kliva in på ett sådant anrikt företag som producerat totalt outslitliga men lika icke flärdfulla underkläder i decennier och vända hela den tunga produktionen till att göra stickade modeplagg för medvetna unga kvinnor. Tillsammans tog de fram materialet 3T vilket gjorde det möjligt att tvätta och bära plaggen utan att de tappade formen. Samarbetet inleddes 1955 och varade i 20 år. Här följer några bilder ur den produktionen som också är typiska för hennes stil.



Gubbar, gubbar, gubbar överallt. Det var inte alla som gillade att hierarkierna vändes på ända när en flicksnärta tog rodret och satte direktörer på plats. Jag gillar kvinnor som vänder sig inåt och där hittar styrkan att ta för sig av det de har rätt till där och då utan fördröjning. Så skapas verklig förändring tror jag. Att organisera sig kan nog vara bra men det är också viktigt att våga ta plats på ett självklart sätt. Titta på den lilla charmiga filmsnutten från Katjas visning i Paris 1966 som blev en braksuccé och där några av hennes riktiga klassiker syns.



Ett annat företag som gärna ville samarbeta var skofabriken Gyllene Gripen i Eslöv. Ett uppdrag som Katja gladeligen tog på sig. På bilden här ser man verkligen hur hon stormtrivs med att befinna sig på plats på fabriken under tiden som modellerna tas fram. Även som skodesigner blev hon mycket framgångsrik och skapade med stor entusiasm bekväma och lekfulla skor till kvinnor som tidigare utan undantag varit fångna i högklackade pumps.


Det finns så mkt spännande i denna kvinnans liv att berätta om men det här är det som gjort starkast intryck på mig. Vill ni veta mer så kan ni t ex lyssna på henne sommarprata här. I boken får man också en närmare inblick i hennes privatliv och två inte helt okomplicerade äktenskap. På bilden nedan Katja med Rod, Anders från första äktenskapet och Lincoln och Christofer. Att hantera både familjeliv och en internationell karriär som Katja gjort i en tid då kvinnans roll och förutsättningar var helt andra än idag är djupt imponerande.

Perstorpskassen. Nytt i butiken!

Perstorpskassen började tillverkas på 50-talet. När matbutiker började sälja plastkassar minskade efterfrågan och produktionen lades ner. Sedan ett par år tillbaka är den upptagen igen och tillverkningen sker fortfarande i Perstorp Sverige. Många läckra färger att välja på. Den svarta är gjord av återanvänt material.

Den glömda kjolen

Visst känner man igen den här modellen på kjol när man ser den. Den är ju rätt anspråkslös i sin enkla konstruktion men företaget som tillverkade dem har en intressant historia att berätta. Den om den svenska grevinnan som ville driva lantgård men som hamnade bakom vävstolen och tog sig ända till Amerika med sina vackra tyger. Nedtecknad av Lotta Lewenhaupt.


Grundare och eldsjäl bakom Ripsa eller Ebba von Eckerman textilier som det kom att heta var just Ebba själv. På bilden nedan Ebba i kjolen Stained Glass ur kollektionen Ripsa Rhapsody.


Nu var det ju i ärlighetens namn så att Ebba Von Eckerman som namnet skvallrar om hade lite speciella förutsättningar för att lyckas. Det görs ingen hemlighet av att kontakter med förmögna och kända amerikaner användes för att sprida ordet om Ripsa "over there". Ebba i ett hav av plädar eller lap robes som de kallades i Amerika 1950.


Men en titel är inte lika med pengar. Det fanns kanske aldrig några stora pengar att göra i handvävda tyger och plädar och de första säljresorna till USA gjordes med mycket tight budget. Ebba och hennes man tog båten över och köpte en begagnad bil på plats som de körde runt till olika varuhus med. Ebba stövlade helt enkelt in med en kappsäck i varje hand och frågade efter inköparen. Utbudet bestod då av plädar och metervara. Många nappade och återförsäljarna slog mynt av Ebbas speciella bakgrund. Den vävande grevinnan fick åka runt och visa upp hur tillverkningen gick till på varuhusen med vävstol och allt.

Det pittoreska kunde användas för att sälja. Trälårarna som plädarna skickades i användes som skyltmaterial på ett av varuhusen. I takt med att ordrar kom in kunde fler väverskor anställas hemma i Ripsa.


En representant från de amerikanska varuhusen kom med idén att göra kjolar av tygerna. En pläd köper man bara en gång i livet. En kjol däremot vill man byta oftare. Fler och bredare vävstolar införskaffades. De breda vävstolarna producerade tyger som lämpade sig väl för draperade plagg. Det var noga med kvaliteten. På bilden till höger sitter damer och inspekterar och lagar i tygerna.


Genomgående i kollektionerna var att så få sömmar och skärningar som möjligt var att föredra. Enkelt och stilrent. Mönstringen i tygerna fick verkligen ta plats och togs fram först i processen och modellerna syddes upp därefter. En designer som togs in var Lars Hillingsö som gjort skisserna nedan av värdinnekjolarna Christmas Tree och Skaal 1966.


Ripsajackan är t ex inget annat än en finurligt vikt och draperad pläd. En av företagets storsäljare som kom till när Ebba snabbt var tvungen att ordna fram en present åt sin mor. Mor åt Ebba var ingen mindre än Marg Von Schwerin grundare av Märthaskolan. Ett av få företag i Sverige som tillverkat couture. Men det är en hel historia för sig. Lyssna på ett radioprogram om Märthaskolan här.


Dior använde sig i några år av tyger från Ripsa för att göra kjolar. Modellen nedan är den första i samarbetet och kallades Gueuele-de-loup i tyget Humoresque.


Ebba höll sig till sitt koncept men slutade sälja som grossist när priserna pressades för hårt och förlusterna växte med varje sålt plagg. Istället riktades försäljningen direkt till kund och syddes upp efter mått. Till slut blev pressen för hård och marginalerna för små. Kanske fattades även orken efter dryga trettio år i branschen. Kläderna förändras men kvinnans form består. Här en bild från Strengnäs tidning 1958 med texten " Kläd av, kläd på, en kvinna är och förbli dock rokoko."


Pressen gillade Ebba och hon medverkade i många tv-shower . Här möts hon av journalisten Kay Marten på flyplatsen i Chicago 1952. Stilig kvinna må jag säga.


Boken avslutas med ett citat av Erik Sjögren som med glimten i ögat sammanfattar företagets historia. "När det som bäst varit haver-haver det möda och arbete varit."
Nu vill jag såklart få möjlighet att se ett Ripsaplagg i verkligheten och hoppas på en utställning i närheten snart. Designarkivet i Nybro har fått ta hand om skisser och bilder. Se några av dem här.