Vålådalsmössan

Nu finns de här godingarna att beställa i vår webshop. Modellen kallas för vålå och har en lång historia som bilderna som följer visar. De är tagna ur olika postorderkataloger från 30 till 40 tal.

Vi har fått tag i företaget som gjorde originalet och fortfarande är verksamma. Just den här varianten som vi säljer är producerad i Sverige i en mjuk ullblandning speciellt för oss och Vålådalens idrottsförening. Exklusiva toppluvor =).

Crazy blanket lady!

Jag samlar på yllefiltar. Det är bara att titta på färgerna och mönsterna så förstår ni väl varför.!? Ett problem när man börjar få fler filtar än man kan använda är var de ska förvaras.  

 

Några av dem har jag i den här gigantiska resväskan från Alstermo Bruk. Ni vet de som även tillverkar spisarboxarna att förvara vinylskivor i som vi säljer i butiken. Den här väskan är gjord 40 eller 50-tal skulle jag gissa på. Skitfin och charmig med träribbor och en adresslapp tillhörande en fru Segerdahl från Hälsingborg som rest ända till Kalmar.

 

Sista bilden föreställer en väska från Alstermo Bruk som skickades med OS-truppen 1924 och som fortfarande går att specialbeställa. Jag är lite sugen på att höra mig för om jag kan ta in den i mitt sortiment.

Virus going places

Min kollega Dennis har testat Perstorpskassen som vinylväska med framgång. Att den är perfekt till strandpicknick vet vi ju redan. Virus visar här att den med fördel också kan användas av en katt på väg! Hihihi...

Katja of Sweden

Den här kvinnans pågående livsgärning är verkligen inspirerande och för mig ett bevis på vad man kan uträtta om man inte sätter upp osynliga "det låter sig inte göras" hinder för sig själv. Jag har läst mig till det jag skriver om här i boken Katja of Sweden mode och design utan gränser - en biografi skriven av Katja Geiger själv tillsammans med Lars Åhlander där även alla bilderna återfinns i betydligt bättre kvalité!

Karin Hallberg som var Katjas namn som barn och ogift föddes in i en kreativ bruksmiljö. Hennes far hade gått konstfack i slutet av 1800-talet och arbetade under hennes uppväxt som modellör på Skromberga-Ekeby keramikbruk. Fabriksmiljöerna var hennes lekplats och detta faktum kom att spela en stor roll i hennes yrkesliv.

Det var därför inget märkvärdigt med att Katja själv började läsa vid konstfack och därefter också blev den allra första eleven på Beckmans designskola för mode i Stockholm. Vid det laget var hon gift och hade fått ett barn. Driven av sin övertygelse gav hon sig trots det av till USA för att läsa vidare. Då vid Parsons school of design där en kvinna vid namn Claire McCardell gjorde det Katja drömde om. Det hon längtade efter var att få göra konfektion eller ready to wear för den moderna unga kvinnan. Paris var annars dit man åkte på den tiden och haute couture var området där man traditionellt uttryckt sig konstnärligt inom mode. Det är svårt att föreställa sig nu men på 1940-talet fanns ingen massproduktion av kläder. Mode var för de välbärgade och måttbeställdes från modehus.


Katja gjorde snabbt succé i Amerikat och fick sälja sin allra första kollektion till det stora varuhuset Lord & Taylor. En artikel i New York Times där Katjas kläder hyllades av en stor modeskribent gjorde henne berömd över en natt. På bilden står hon i sin lilla ateljé med kollektion nummer två och kunder på tråden. Hon var otroligt vacker och damp ner som en blond och begåvad ängel mitt i Hollywoodsocieteten och kom bland annat att umgås med Charlie och Oona Chaplin och Ingrid Bergman.

Här ses ett brev som Ingrid Bergman skrev till Katja för att tacka för blusarna hon skickat till henne och i all välmening föreslå några små förändringar angående längden på livet då det var ett problem för gängliga kvinnor med för korta blusar som inte ville förbli nedstoppade.

Sjukdom tvingade Katja tillbaka till Sverige där hon och hennes nye man filmregissören Rod Geiger kom att köpa en nedgången skånelänga i Huaröd. Det var början på en ny era för företaget Katja of Sweden. Tack vare det rykte som Katja redan skaffat sig i USA och modet att försöka fick hon och Rod amerikanska journalister och inköpare att vallfärda till Sverige och Huaröd för att gå på visningar. I mina öron låter det som det ultimata arrangemanget. Hon fick bo på landet. Hade fabrikerna som producerade hennes produkter inom köravstånd och företagskunderna kom till henne. Tänk er vilken prestation. På den här tiden fanns ju inget internet där man kunde sprida information eller snabbt slänga iväg ett email. På bilden ser man hur Rod förser de ditresta gästerna med mat i samband med en visning i Huaröd 1955. Gården blev även en samlingsplats för kreativa människor som kom och bodde där. Bland annat var grundaren av Marimekko, Armi Ratia god vän till familjen.


I Sverige hade fabrikörerna börjat tänka om och sökte efter designers med näsa för vad som låg rätt i tiden. Katja fick vid återvändandet erbjudanden från höger och vänster och bestämde sig till slut för att samarbeta med Malmö Mekaniska Trikåfabrik MMT. Delvis tack vare ett minne av hennes far som haft ett par särskilt slitstarka kalsonger från just denna fabrik. På bilden här nedanför ser man Katja i djupa funderingar mitt i maskinhallen på MMT.


Det måste varit en väldigt mäktig känsla att kliva in på ett sådant anrikt företag som producerat totalt outslitliga men lika icke flärdfulla underkläder i decennier och vända hela den tunga produktionen till att göra stickade modeplagg för medvetna unga kvinnor. Tillsammans tog de fram materialet 3T vilket gjorde det möjligt att tvätta och bära plaggen utan att de tappade formen. Samarbetet inleddes 1955 och varade i 20 år. Här följer några bilder ur den produktionen som också är typiska för hennes stil.



Gubbar, gubbar, gubbar överallt. Det var inte alla som gillade att hierarkierna vändes på ända när en flicksnärta tog rodret och satte direktörer på plats. Jag gillar kvinnor som vänder sig inåt och där hittar styrkan att ta för sig av det de har rätt till där och då utan fördröjning. Så skapas verklig förändring tror jag. Att organisera sig kan nog vara bra men det är också viktigt att våga ta plats på ett självklart sätt. Titta på den lilla charmiga filmsnutten från Katjas visning i Paris 1966 som blev en braksuccé och där några av hennes riktiga klassiker syns.



Ett annat företag som gärna ville samarbeta var skofabriken Gyllene Gripen i Eslöv. Ett uppdrag som Katja gladeligen tog på sig. På bilden här ser man verkligen hur hon stormtrivs med att befinna sig på plats på fabriken under tiden som modellerna tas fram. Även som skodesigner blev hon mycket framgångsrik och skapade med stor entusiasm bekväma och lekfulla skor till kvinnor som tidigare utan undantag varit fångna i högklackade pumps.


Det finns så mkt spännande i denna kvinnans liv att berätta om men det här är det som gjort starkast intryck på mig. Vill ni veta mer så kan ni t ex lyssna på henne sommarprata här. I boken får man också en närmare inblick i hennes privatliv och två inte helt okomplicerade äktenskap. På bilden nedan Katja med Rod, Anders från första äktenskapet och Lincoln och Christofer. Att hantera både familjeliv och en internationell karriär som Katja gjort i en tid då kvinnans roll och förutsättningar var helt andra än idag är djupt imponerande.

Katja of Sweden under klubban

Jag läser just nu en bok om och med Katja of Sweden som är väldigt intressant. Jag ska skriva om det senare men så länge kan ni läska er med de här godingarna från hennes 60-tals period som såldes på Skånes Auktionsverk nyligen. Hade gärna fått chansen att titta och fingra lite på dem åtminstone. Suck.

OP variant av skånes nationaldräkt. Även skorna Katjas design.



Unisex ninjadräkt.

Troligen efter afrikaresan. Kanske till och med originalimporterat tyg.



Katja of Sweden för Tretorn.


Fantastiskt! Formidabelt! Hurra!

Perstorpskassen. Nytt i butiken!

Perstorpskassen började tillverkas på 50-talet. När matbutiker började sälja plastkassar minskade efterfrågan och produktionen lades ner. Sedan ett par år tillbaka är den upptagen igen och tillverkningen sker fortfarande i Perstorp Sverige. Många läckra färger att välja på. Den svarta är gjord av återanvänt material.

Bergelin

Det är kanske lite märkligt men det finns inget som får mig att gå igång så som berättelser/bilder eller allra helst äkta varor från den nu i stort sett helt nedlagda svenska tekoindustrin. Ni som tittar in här på bloggen ibland har nog inte kunnat undgå att lägga märke till detta.

Jag läser all dokumentation jag kommer över och studerar bilder som kan ge ledtrådar om hur det kunde se ut med lupp. Njutningen är total när jag får hålla ett oanvänt plagg från en svunnen tid med etiketterna från fabriken kvar. Jag tröttnar aldrig. Det är som att resa lite i tiden.

Det är något alldeles särskilt när det är just kläder som tillverkats här mitt i de miljöer där vi rör oss. I Malmö som är en gammal industristad känns det särskilt påtagligt. Det förflutna har alltid fascinerat mig i en värld där alla vill skynda på framåt. Och det här förflutna är så nära att jag precis missat det. Ungefär när jag föddes stängdes de sista större textilfabrikerna ned runt om i landet.

För något år sedan köpte jag in ett stort parti oanvända varor från en butik som varit verksam i Skåne i ca 30 år. Av sonen till kvinnan som haft butiken fick jag veta att han som liten fick följa med om kvällarna efter stängning och åka runt till fabrikörer i Skåne, Småland och Blekinge för att göra inköp. Man kunde göra så då. Handla direkt från lagret på fabriken. Det var andra tider det.

Om jag fick som jag ville skulle jag producera mina kläder i en egen fabrik här på hemmaplan och ta emot butikskunder direkt på kontoret. Men man kan inte alltid omedelbart få det som man vill ha det. Istället för att kasta in handduken får man då istället göra det bästa av de förutsättningar som finns. Efter flera mer eller mindre misslyckade försök med produktion både i fjärran östern och på hemmaplan blev det tillslut ett samarbete med ett anrikt företag på andra sidan Östersjön.

Bergelin är vår klädlinje med vilken vi vill återskapa just den där känslan av förr. Då menar jag inte förr som i parodi eller bakåtsträvande. Det är nog snarare så att jag vill ta vid där det slutade. Jag hämtar min inspiration från formgivning och hantverkare i generationerna före mig och sätter sedan min egen prägel på alltihop. Plaggen ska hålla länge och i min fantasi förhoppningsvis kunna säljas igen som vintage om 30 år. Genom att bromsa in tempot och jobba efter grundmodeller som återkommer i nya skepnader säsong efter säsong kan vi göra en insats för en mer hållbar konsumtion hoppas jag.

Produktionen av våra kläder sker nu i Litauen där klädtillverkningen faktiskt aldrig stannat av. Just den fabriken vi använder oss av har varit verksamma sedan 1952. En fantastisk prestation. All den kunskap som finns ackumulerad där kommer oss och er som kunder tillgodo.

Till vår glädje samarbetar de även med DAF (Association of the deaf) och anställer personer med hörselskador och har därför fått status som socialt engagerat företag.

Det har tagit oss lång tid och vi har fått hantera många motgångar för att komma dit vi är idag men vi är stolta över vår prestation så här långt. Vi fortsätter att skynda långsamt framåt och samlar ivrigt på oss kunskap och erfarenheter. Jag ser med glädje fram emot vårt sjunde verksamhetsår och hoppas att ni kommer tycka om det vi har att erbjuda.

Den glömda kjolen

Visst känner man igen den här modellen på kjol när man ser den. Den är ju rätt anspråkslös i sin enkla konstruktion men företaget som tillverkade dem har en intressant historia att berätta. Den om den svenska grevinnan som ville driva lantgård men som hamnade bakom vävstolen och tog sig ända till Amerika med sina vackra tyger. Nedtecknad av Lotta Lewenhaupt.


Grundare och eldsjäl bakom Ripsa eller Ebba von Eckerman textilier som det kom att heta var just Ebba själv. På bilden nedan Ebba i kjolen Stained Glass ur kollektionen Ripsa Rhapsody.


Nu var det ju i ärlighetens namn så att Ebba Von Eckerman som namnet skvallrar om hade lite speciella förutsättningar för att lyckas. Det görs ingen hemlighet av att kontakter med förmögna och kända amerikaner användes för att sprida ordet om Ripsa "over there". Ebba i ett hav av plädar eller lap robes som de kallades i Amerika 1950.


Men en titel är inte lika med pengar. Det fanns kanske aldrig några stora pengar att göra i handvävda tyger och plädar och de första säljresorna till USA gjordes med mycket tight budget. Ebba och hennes man tog båten över och köpte en begagnad bil på plats som de körde runt till olika varuhus med. Ebba stövlade helt enkelt in med en kappsäck i varje hand och frågade efter inköparen. Utbudet bestod då av plädar och metervara. Många nappade och återförsäljarna slog mynt av Ebbas speciella bakgrund. Den vävande grevinnan fick åka runt och visa upp hur tillverkningen gick till på varuhusen med vävstol och allt.

Det pittoreska kunde användas för att sälja. Trälårarna som plädarna skickades i användes som skyltmaterial på ett av varuhusen. I takt med att ordrar kom in kunde fler väverskor anställas hemma i Ripsa.


En representant från de amerikanska varuhusen kom med idén att göra kjolar av tygerna. En pläd köper man bara en gång i livet. En kjol däremot vill man byta oftare. Fler och bredare vävstolar införskaffades. De breda vävstolarna producerade tyger som lämpade sig väl för draperade plagg. Det var noga med kvaliteten. På bilden till höger sitter damer och inspekterar och lagar i tygerna.


Genomgående i kollektionerna var att så få sömmar och skärningar som möjligt var att föredra. Enkelt och stilrent. Mönstringen i tygerna fick verkligen ta plats och togs fram först i processen och modellerna syddes upp därefter. En designer som togs in var Lars Hillingsö som gjort skisserna nedan av värdinnekjolarna Christmas Tree och Skaal 1966.


Ripsajackan är t ex inget annat än en finurligt vikt och draperad pläd. En av företagets storsäljare som kom till när Ebba snabbt var tvungen att ordna fram en present åt sin mor. Mor åt Ebba var ingen mindre än Marg Von Schwerin grundare av Märthaskolan. Ett av få företag i Sverige som tillverkat couture. Men det är en hel historia för sig. Lyssna på ett radioprogram om Märthaskolan här.


Dior använde sig i några år av tyger från Ripsa för att göra kjolar. Modellen nedan är den första i samarbetet och kallades Gueuele-de-loup i tyget Humoresque.


Ebba höll sig till sitt koncept men slutade sälja som grossist när priserna pressades för hårt och förlusterna växte med varje sålt plagg. Istället riktades försäljningen direkt till kund och syddes upp efter mått. Till slut blev pressen för hård och marginalerna för små. Kanske fattades även orken efter dryga trettio år i branschen. Kläderna förändras men kvinnans form består. Här en bild från Strengnäs tidning 1958 med texten " Kläd av, kläd på, en kvinna är och förbli dock rokoko."


Pressen gillade Ebba och hon medverkade i många tv-shower . Här möts hon av journalisten Kay Marten på flyplatsen i Chicago 1952. Stilig kvinna må jag säga.


Boken avslutas med ett citat av Erik Sjögren som med glimten i ögat sammanfattar företagets historia. "När det som bäst varit haver-haver det möda och arbete varit."
Nu vill jag såklart få möjlighet att se ett Ripsaplagg i verkligheten och hoppas på en utställning i närheten snart. Designarkivet i Nybro har fått ta hand om skisser och bilder. Se några av dem här.

Sisyfosarbetet som kallas att tvätta.

På min småskola fanns det en lärarinna av den tjusigare sorten. Hon var alltid propert klädd och hade sitt långa gråa hår uppsatt i en imponerande hög frisyr. Jag minns speciellt ett tillfälle vid en julavslutning när hon hade en långklänning i siden på sig och förklarade för några andra vuxna att hon hade små påsar med sand fastsydda vid armhålorna i klänningen. Väldigt märkligt tyckte jag då. Sandpåsar hörde hemma i gymnastiksalen. Men det var ju förstås sådana här hon använde. Ett gammalt knep för att skydda kläder från svett. Just dom här sitter fast i ett slags liten väst och är av gummi och bomull istället.

Ett annat knep för att slippa tvätta hela plaggen var att använda löskragar och lösmanschetter. När man gillar att göra kläder efter gamla snitt tycker jag att det kan vara ett problem att de blir svårskötta. Det är en utmaning att försöka undvika detta utan att ge avkall på fina detaljer. Ett tips är att införskaffa en skön underklänning t ex.

Det är ju lättare för oss idag att både tvätta och stryka kläder men tid tar det i alla fall. Det är lättare att hålla kroppen ren också vilket såklart är bra även om jag tycker att allt avfettande och återfettande vi sysslar med för dyra pengar är lite galenskap. Jag har en vän som aldrig tvättar sig med tvål i ansiktet. Slät som en babyrumpa är han tack var det. Säger väl allt.

Ärmlappar av svensk tillverkning vid namn Ulla-Bella. He he. Det går fortfarande att köpa ärmlappar lite här och var vet jag.. Om det är bekvämt är en annan femma. Det kan vara meditativt att vika tvätt men det är retfullt att så fort man är klar börjar förfallet igen.

Jag kan ibland ha mycket svårt att motivera mig själv att kliva in i duschen. På något vis känns det inte naturligt att bli blöt. Nuförtiden har vi ju obegränsat med varmvatten och skön inomhustemperatur så det är inte där skon klämmer. Jag tror det är ett arv från mina stackars frusna förfäder som huttrade i dragiga hus om vintrarna och fick knacka hål på isen i vattenspannen på morgnarna för att vaska sig.

Rafflande läsning!

Det här är vad jag kallar rafflande läsning. Ett sådant tilltalande bokomslag och en riktigt läskande titel. Lite ironi där men trots att författaren och förläggaren gjort sitt bästa för att skrämma bort sina läsare så är innehållet spännande.


Jag funderar en del på hur det verkligen var att jobba inom teko i Sverige och här får man en god inblick i detta. Jag har t ex fått lära mig att textilarbetare tillhört samhällets lägsta klass från allra första början i Sverige. På manufakturverkens tid under 1700-talets merkantilism kunde människor tvingas att ställa sin arbetskraft till förfogande eller hotas med fängelsestraff för lösdriveri. Att hamna i fängelse kunde förresten likställas med att hamna i dåtidens textilindustri. I alla fall för kvinnor. Man sattes på "spinnhus" hette det och det var precis vad det låter som. Hårda bud.

Inte konstigt då heller att tekoarbetare var bland de första att slå sig ihop och starta fackförbund i Sverige.

Halva boken består av korta intervjuer med människor som berättar om sitt yrkesliv. De flesta ger en romantisk bild därav. De hyste respekt för sina stränga men "rättvisa" arbetsgivare. Hierarkierna var tydliga och ledning hade ett patriarkaliskt förhållande gentemot de anställda. Tempot var högt, arbetsmiljön dammig och arbetsuppgifterna monotona men sammanhållningen oftast god. De verkar ha haft roligt tillsammans medan de slet ut sig.

Att det inte finns några riktiga skräckhistorier kanske beror på att industrin lämnade landet innan den blev omänsklig? Jag forskar vidare. Nästa bok ut är ALGOTS - En teko-koncerns uppgång och fall. Spänningen är olidlig.