Mer newoldstockkläder i butiken!

Boutique Caesar stängde 1984 men deras varulager lever vidare hos oss i butiken i Malmö. Fru Boutique Caesar står modell!

Nytt Nytt Nytt!!!

Tre gånger nytt från Bergelin. Splitter ny stil. Linnet Elin. Perfekt passform enligt oss som det tog ett par försök att få till. Det till synes enklaste kan vara det svåraste att formge. Tillverkad av mjukaste ekologisk bomull stickad på fabrik i Sverige. Vi ser fram emot att vidareutveckla trikåsidan för Bergelin i samarbete med denna leverantör.

 

Dessutom två nya varianter av succémodellen Dagny. I viskos förstås för rätta fallet i kjolen. Svart grund med paisley och blommor i beigevit eller roströd med gulvita prickar.

 

Textilrikets hemligheter

Jag har läst den här boken nyligen som behandlar och beskriver textila företag som är aktiva i Sverige idag. De flesta av dem har någon form av produktion kvar på hemmaplan. Främst då väverier för teknisk textil.

Samtidigt som det är väldigt spännande att läsa om de här företagens historia och nutida verksamhet så blir jag ändå nedstämd av det samlade intrycket som deras verksamhetsberättelser ger.

"Om vi slutar att växa är det som att ta första steget bakåt." Säger en representant för New Wave Group som är ett relativt nystartat och otroligt framgångsrikt företag med en stor marknadsandel inom profilkläder. Vidare sägs det att vi ska se det som att vi i Sverige kommit väldigt långt i utvecklingen då vi har så lite tekoindustri kvar. Detta för att textilindustrin är den första som når ett icke industrialiserat land. Så oerhört cyniskt tänker jag då. Var ska produktion till slut ske om den fortsätter att nedvärderas till lägst i hierarkin och vilket lands folk ska utföra detta dåligt betalda slitgöra så att företagskoncerner i vår del av världen ska kunna fortsätta växa?

När blev det omöjligt att bygga upp och låta sig nöjas med ett medelstort företag som går med vinst och kan betala ett gäng anställda och ge ägare lite utdelning? Varför måste utveckling ske på ett sätt som innebär att företag köps upp av större koncerner. Äta eller bli uppäten.

Under tidigt 1900-tal ploppade små rörelser upp här och var i vad som skulle komma att bli olika textila centra i Sverige som t ex Sjuhäradsbygden öster om Göteborg . Specialisering var framgångsreceptet. Antingen stickade man underkläder, vävde linnedukar, sydde arbetskläder och så vidare. Entreprenörer hade inte långt från idé till handling. Köp en maskin, börja tillverka i hemmet och om det går bra investera, bygg ut och anställ. Tillverkning gick från lönesömnad av hela plagg i hem på uppdrag från grossist till löpandebandproduktion i fabriker. Detaljhandeln var stark och i små samhällen fanns oberoende klädhandlare som köpte in det de tyckte var snyggt och trodde på. Mellanhänderna var inte så många och fraktsträckorna korta. I många år där mellan 1930 och 1960 talet löpte det på i ett stabilt och lugnt tempo. Visserligen föddes, växte, köptes upp och gick företag i graven även vid denna tid men ägandet låg ändå aldrig långt från verksamheten och produktionen inte långt från slutkund. Ägande och företagsledande var många gånger detsamma. Så fungerar det oftast inte längre.

Ett undantag är bröderna Ulf, Lars-Erik och Göran Göthager som driver Ivanhoe (tidigare Gällstad Ylle) i Gällstad sveriges trikåcentrum. Företaget startades 1946 och använder sig nu av sin historia för att sälja sina produkter. Kunskap nedärvd i generationer både hos företagsledning och personal. Konkurrens från låglöneländer har såklart tvingat även dem till förändringar men 20 anställda finns kvar på hemmaplan. Största delen av produktionen sker i Estland. Det är en mycket intressant paradox att detta företag där ingen av de anställda har adekvat högskoleutbildning är en del av stickakademien som utbildar elever vid Textilhögskolan i Borås genom praktisk tillämpning. Studenterna kommer med nya idéer och företagen med erfarenhet. Mycket av denna sortens kunskap har gått förlorad i Sverige. På andra sidan Östersjön finns den kvar i mycket högre grad. Låt oss bara hoppas att konsumenternas medvetenhet om kopplingen mellan pris och arbetsvillkor ökar i takt med löneläget i länder som Estland, Lettland och Litauen.

Katja of Sweden

Den här kvinnans pågående livsgärning är verkligen inspirerande och för mig ett bevis på vad man kan uträtta om man inte sätter upp osynliga "det låter sig inte göras" hinder för sig själv. Jag har läst mig till det jag skriver om här i boken Katja of Sweden mode och design utan gränser - en biografi skriven av Katja Geiger själv tillsammans med Lars Åhlander där även alla bilderna återfinns i betydligt bättre kvalité!

Karin Hallberg som var Katjas namn som barn och ogift föddes in i en kreativ bruksmiljö. Hennes far hade gått konstfack i slutet av 1800-talet och arbetade under hennes uppväxt som modellör på Skromberga-Ekeby keramikbruk. Fabriksmiljöerna var hennes lekplats och detta faktum kom att spela en stor roll i hennes yrkesliv.

Det var därför inget märkvärdigt med att Katja själv började läsa vid konstfack och därefter också blev den allra första eleven på Beckmans designskola för mode i Stockholm. Vid det laget var hon gift och hade fått ett barn. Driven av sin övertygelse gav hon sig trots det av till USA för att läsa vidare. Då vid Parsons school of design där en kvinna vid namn Claire McCardell gjorde det Katja drömde om. Det hon längtade efter var att få göra konfektion eller ready to wear för den moderna unga kvinnan. Paris var annars dit man åkte på den tiden och haute couture var området där man traditionellt uttryckt sig konstnärligt inom mode. Det är svårt att föreställa sig nu men på 1940-talet fanns ingen massproduktion av kläder. Mode var för de välbärgade och måttbeställdes från modehus.


Katja gjorde snabbt succé i Amerikat och fick sälja sin allra första kollektion till det stora varuhuset Lord & Taylor. En artikel i New York Times där Katjas kläder hyllades av en stor modeskribent gjorde henne berömd över en natt. På bilden står hon i sin lilla ateljé med kollektion nummer två och kunder på tråden. Hon var otroligt vacker och damp ner som en blond och begåvad ängel mitt i Hollywoodsocieteten och kom bland annat att umgås med Charlie och Oona Chaplin och Ingrid Bergman.

Här ses ett brev som Ingrid Bergman skrev till Katja för att tacka för blusarna hon skickat till henne och i all välmening föreslå några små förändringar angående längden på livet då det var ett problem för gängliga kvinnor med för korta blusar som inte ville förbli nedstoppade.

Sjukdom tvingade Katja tillbaka till Sverige där hon och hennes nye man filmregissören Rod Geiger kom att köpa en nedgången skånelänga i Huaröd. Det var början på en ny era för företaget Katja of Sweden. Tack vare det rykte som Katja redan skaffat sig i USA och modet att försöka fick hon och Rod amerikanska journalister och inköpare att vallfärda till Sverige och Huaröd för att gå på visningar. I mina öron låter det som det ultimata arrangemanget. Hon fick bo på landet. Hade fabrikerna som producerade hennes produkter inom köravstånd och företagskunderna kom till henne. Tänk er vilken prestation. På den här tiden fanns ju inget internet där man kunde sprida information eller snabbt slänga iväg ett email. På bilden ser man hur Rod förser de ditresta gästerna med mat i samband med en visning i Huaröd 1955. Gården blev även en samlingsplats för kreativa människor som kom och bodde där. Bland annat var grundaren av Marimekko, Armi Ratia god vän till familjen.


I Sverige hade fabrikörerna börjat tänka om och sökte efter designers med näsa för vad som låg rätt i tiden. Katja fick vid återvändandet erbjudanden från höger och vänster och bestämde sig till slut för att samarbeta med Malmö Mekaniska Trikåfabrik MMT. Delvis tack vare ett minne av hennes far som haft ett par särskilt slitstarka kalsonger från just denna fabrik. På bilden här nedanför ser man Katja i djupa funderingar mitt i maskinhallen på MMT.


Det måste varit en väldigt mäktig känsla att kliva in på ett sådant anrikt företag som producerat totalt outslitliga men lika icke flärdfulla underkläder i decennier och vända hela den tunga produktionen till att göra stickade modeplagg för medvetna unga kvinnor. Tillsammans tog de fram materialet 3T vilket gjorde det möjligt att tvätta och bära plaggen utan att de tappade formen. Samarbetet inleddes 1955 och varade i 20 år. Här följer några bilder ur den produktionen som också är typiska för hennes stil.



Gubbar, gubbar, gubbar överallt. Det var inte alla som gillade att hierarkierna vändes på ända när en flicksnärta tog rodret och satte direktörer på plats. Jag gillar kvinnor som vänder sig inåt och där hittar styrkan att ta för sig av det de har rätt till där och då utan fördröjning. Så skapas verklig förändring tror jag. Att organisera sig kan nog vara bra men det är också viktigt att våga ta plats på ett självklart sätt. Titta på den lilla charmiga filmsnutten från Katjas visning i Paris 1966 som blev en braksuccé och där några av hennes riktiga klassiker syns.



Ett annat företag som gärna ville samarbeta var skofabriken Gyllene Gripen i Eslöv. Ett uppdrag som Katja gladeligen tog på sig. På bilden här ser man verkligen hur hon stormtrivs med att befinna sig på plats på fabriken under tiden som modellerna tas fram. Även som skodesigner blev hon mycket framgångsrik och skapade med stor entusiasm bekväma och lekfulla skor till kvinnor som tidigare utan undantag varit fångna i högklackade pumps.


Det finns så mkt spännande i denna kvinnans liv att berätta om men det här är det som gjort starkast intryck på mig. Vill ni veta mer så kan ni t ex lyssna på henne sommarprata här. I boken får man också en närmare inblick i hennes privatliv och två inte helt okomplicerade äktenskap. På bilden nedan Katja med Rod, Anders från första äktenskapet och Lincoln och Christofer. Att hantera både familjeliv och en internationell karriär som Katja gjort i en tid då kvinnans roll och förutsättningar var helt andra än idag är djupt imponerande.

Katja of Sweden under klubban

Jag läser just nu en bok om och med Katja of Sweden som är väldigt intressant. Jag ska skriva om det senare men så länge kan ni läska er med de här godingarna från hennes 60-tals period som såldes på Skånes Auktionsverk nyligen. Hade gärna fått chansen att titta och fingra lite på dem åtminstone. Suck.

OP variant av skånes nationaldräkt. Även skorna Katjas design.



Unisex ninjadräkt.

Troligen efter afrikaresan. Kanske till och med originalimporterat tyg.



Katja of Sweden för Tretorn.


Fantastiskt! Formidabelt! Hurra!

Den glömda kjolen

Visst känner man igen den här modellen på kjol när man ser den. Den är ju rätt anspråkslös i sin enkla konstruktion men företaget som tillverkade dem har en intressant historia att berätta. Den om den svenska grevinnan som ville driva lantgård men som hamnade bakom vävstolen och tog sig ända till Amerika med sina vackra tyger. Nedtecknad av Lotta Lewenhaupt.


Grundare och eldsjäl bakom Ripsa eller Ebba von Eckerman textilier som det kom att heta var just Ebba själv. På bilden nedan Ebba i kjolen Stained Glass ur kollektionen Ripsa Rhapsody.


Nu var det ju i ärlighetens namn så att Ebba Von Eckerman som namnet skvallrar om hade lite speciella förutsättningar för att lyckas. Det görs ingen hemlighet av att kontakter med förmögna och kända amerikaner användes för att sprida ordet om Ripsa "over there". Ebba i ett hav av plädar eller lap robes som de kallades i Amerika 1950.


Men en titel är inte lika med pengar. Det fanns kanske aldrig några stora pengar att göra i handvävda tyger och plädar och de första säljresorna till USA gjordes med mycket tight budget. Ebba och hennes man tog båten över och köpte en begagnad bil på plats som de körde runt till olika varuhus med. Ebba stövlade helt enkelt in med en kappsäck i varje hand och frågade efter inköparen. Utbudet bestod då av plädar och metervara. Många nappade och återförsäljarna slog mynt av Ebbas speciella bakgrund. Den vävande grevinnan fick åka runt och visa upp hur tillverkningen gick till på varuhusen med vävstol och allt.

Det pittoreska kunde användas för att sälja. Trälårarna som plädarna skickades i användes som skyltmaterial på ett av varuhusen. I takt med att ordrar kom in kunde fler väverskor anställas hemma i Ripsa.


En representant från de amerikanska varuhusen kom med idén att göra kjolar av tygerna. En pläd köper man bara en gång i livet. En kjol däremot vill man byta oftare. Fler och bredare vävstolar införskaffades. De breda vävstolarna producerade tyger som lämpade sig väl för draperade plagg. Det var noga med kvaliteten. På bilden till höger sitter damer och inspekterar och lagar i tygerna.


Genomgående i kollektionerna var att så få sömmar och skärningar som möjligt var att föredra. Enkelt och stilrent. Mönstringen i tygerna fick verkligen ta plats och togs fram först i processen och modellerna syddes upp därefter. En designer som togs in var Lars Hillingsö som gjort skisserna nedan av värdinnekjolarna Christmas Tree och Skaal 1966.


Ripsajackan är t ex inget annat än en finurligt vikt och draperad pläd. En av företagets storsäljare som kom till när Ebba snabbt var tvungen att ordna fram en present åt sin mor. Mor åt Ebba var ingen mindre än Marg Von Schwerin grundare av Märthaskolan. Ett av få företag i Sverige som tillverkat couture. Men det är en hel historia för sig. Lyssna på ett radioprogram om Märthaskolan här.


Dior använde sig i några år av tyger från Ripsa för att göra kjolar. Modellen nedan är den första i samarbetet och kallades Gueuele-de-loup i tyget Humoresque.


Ebba höll sig till sitt koncept men slutade sälja som grossist när priserna pressades för hårt och förlusterna växte med varje sålt plagg. Istället riktades försäljningen direkt till kund och syddes upp efter mått. Till slut blev pressen för hård och marginalerna för små. Kanske fattades även orken efter dryga trettio år i branschen. Kläderna förändras men kvinnans form består. Här en bild från Strengnäs tidning 1958 med texten " Kläd av, kläd på, en kvinna är och förbli dock rokoko."


Pressen gillade Ebba och hon medverkade i många tv-shower . Här möts hon av journalisten Kay Marten på flyplatsen i Chicago 1952. Stilig kvinna må jag säga.


Boken avslutas med ett citat av Erik Sjögren som med glimten i ögat sammanfattar företagets historia. "När det som bäst varit haver-haver det möda och arbete varit."
Nu vill jag såklart få möjlighet att se ett Ripsaplagg i verkligheten och hoppas på en utställning i närheten snart. Designarkivet i Nybro har fått ta hand om skisser och bilder. Se några av dem här.

Algot Johanssson och jag hade nog inte blivit bästa kompisar!

Den här boken är både snygg och spännande läsning. Algots var som jag berättat om tidigare här och här en av de största klädproducenterna verksamma i Sverige. Företaget har sitt namn efter grundaren själv som började sitt företagande som runtvandrande knalle i början av 1900-talet. Algots hade som mest ca 4000 anställda. Detta var inte långt före konkursen 1977.
Grundaren släppte aldrig kontrollen över detaljskötseln. Företaget var hans skötebarn och bara han visste hur det skulle styras. Och det verkar ha styrts med järnhand. I sin kamp för att bli än mer framgångsrik beblandade sig Algots med nazism såväl som fackfientlighet, utnyttjande av sina anställda och skattepengar samt delade familjen i två stridande parter.
Jag hade inte blivit långvarig som anställd på den fabriken det är ett som är säkert. Omsättningen på anställda var extremt hög. En arbetare som inte var snabb nog vid det löpande bandet eller kanske ville ha lite ledigt gjorde man sig snabbt av med. Jag tror att Algot och jag hade råkat i luven på varandra omedelbart. Obstinata gubbar har alltid retat gallfeber på mig hur framgångsrika företagare de än är.
Jag får uppfattningen att det var det löpande bandets införande som gjorde arbetssituationen riktigt dålig. Det fanns inte längre utrymme för individuellt tempo eller skicklighet. Trivsamma arbetsplatser förvandlades till hetsiga miljöer där arbetsledaren i smyg kunde höja takten på bandet för att stegra produktionstakten. På bekostnad av arbetarnas hälsa och kvaliteten på produkterna såklart.
Trots dessa missförhållanden var Algots produkter var mans egendom och de var till och med kunglig hovleverantör. Konsumenten slog dövörat till för att kunna handla billiga produkter utan dåligt samvete. Inte helt olikt vad som pågår än idag eller vad säger ni?
På bilden nedan ser ni Algot Johansson i rollen som mysfarbror. Han ska även ha varit en slipad marknadsförare.

The Rag Trade

Kommer ni ihåg teve serien Fredrikssons fabrik med Magnus Härenstam i en av huvudrollerna? Jag gillade att titta på den när jag var liten. Konstigt för den lär väl ha varit på gränsen till outhärdlig. Men det var nog att den utspelade sig på en syfabrik som jag gillade. Det finns visst en brittisk föregångare till den som verkar snäppet bättre! The Rag Trade.

Rafflande läsning!

Det här är vad jag kallar rafflande läsning. Ett sådant tilltalande bokomslag och en riktigt läskande titel. Lite ironi där men trots att författaren och förläggaren gjort sitt bästa för att skrämma bort sina läsare så är innehållet spännande.


Jag funderar en del på hur det verkligen var att jobba inom teko i Sverige och här får man en god inblick i detta. Jag har t ex fått lära mig att textilarbetare tillhört samhällets lägsta klass från allra första början i Sverige. På manufakturverkens tid under 1700-talets merkantilism kunde människor tvingas att ställa sin arbetskraft till förfogande eller hotas med fängelsestraff för lösdriveri. Att hamna i fängelse kunde förresten likställas med att hamna i dåtidens textilindustri. I alla fall för kvinnor. Man sattes på "spinnhus" hette det och det var precis vad det låter som. Hårda bud.

Inte konstigt då heller att tekoarbetare var bland de första att slå sig ihop och starta fackförbund i Sverige.

Halva boken består av korta intervjuer med människor som berättar om sitt yrkesliv. De flesta ger en romantisk bild därav. De hyste respekt för sina stränga men "rättvisa" arbetsgivare. Hierarkierna var tydliga och ledning hade ett patriarkaliskt förhållande gentemot de anställda. Tempot var högt, arbetsmiljön dammig och arbetsuppgifterna monotona men sammanhållningen oftast god. De verkar ha haft roligt tillsammans medan de slet ut sig.

Att det inte finns några riktiga skräckhistorier kanske beror på att industrin lämnade landet innan den blev omänsklig? Jag forskar vidare. Nästa bok ut är ALGOTS - En teko-koncerns uppgång och fall. Spänningen är olidlig.

Ett stycke historia i min hand!

Jag har kommit över dessa fullkomligt sagolika plagg från en gammal lanthandel i Småland. Troligen från 50-talet, helt oanvända och med fabriksetiketten kvar! Enligt mig blir det inte mycket bättre än så här. I just den stilen jag själv gillar också. Avskalat och praktiskt när det är som mest dekorativt. Perfekt passform och tyg av en kvalitet som bara inte görs idag. Det är så man vill fälla en liten tår.





Klänningarna är i stadig mönstrad bomull och knäpps hela vägen framtill. Blusarna av bomullspoplin i vacker pastell mjuk som en kind. Detaljerna är fulländade. Små bälten hör till klänningarna som också har stora snygga fickor med nedvikt överkant. Blusarna kan knäppas upp i halsen med en dold knapp, har fina uppvik på ärmen och massor med formveck och rynk.





Sjömans Textil AB från Västerås är det som tillverkat dem. På den vackra etiketten står det dessutom Fuga. Jag har inte hittat så mycket information om dem och skulle gärna vilja veta mer! Någon som vet? De kom ett årtionde senare att tillhöra Kooperativa, alltså Konsum, och gick samman med Slitman som tillverkade yrkeskläder.

Fåfängans många ansikten!

Fåfängan har tagit sig många underliga uttryck genom tiderna. Allt från brödbullar i håret till bortopererade revben. Jag hittade en rolig anekdot om uppfinningsrikedomen hos tjejorna på 50-talet när kjolarna växte i omfång och helst skulle stå ut som en lampskärm. För vad är väl en helcirkelkjol utan extra stöd av en underkjol.


Moltex i Svedala tillverkade vid denna tiden bland annat diskunderlägg i skumplast. Ledningen för företaget förundrades när butiker helt plötsligt ökade sina beställningar tiofaldigt. Av en hemsömmerska som anlitades av firman fick de så reda på att det syddes underkjolar av deras produkt i hemmen. Det gick åt 3-4 underlägg till en kjol. Därav den stora åtgången. Då togs det i ilfart fram en ny produkt särskilt avsedd för detta ändamål som omedelbart blev en storsäljare. Snart hoppade fler firmor på samma trend och förfinade produkten som ni kan se på bilden. Min källa är boken "Det är en konst att leva-men härligt" av Rolf Johnson.

Westlunds konfektion i Svenljunga

Det tar sin lilla tid att fotografera produkter till webbshopen. Idag har jag tagit mig an de fina kapporna jag har i lager. Flera av dem kommer från ett företag som heter Westlunds. Den beige på bilden tänker jag inte skiljas från men det finns en likadan duvblå med lila foder som är helt fantastisk. Plus en massa andra modeller och färger som alla är oanvända såklart.


Westlunds produkter såldes som mycket andra varor på postorder under 50 och 60-talet. När det även började säljas i detaljhandeln var det viktigt att det inte var samma varor i båda leden. Antingen kunde det köpas i butik eller via katalog. Så fungerar det ju inte riktigt idag. Jag undrar vad tanken var bakom detta? Troligtvis var det en konkurrensfråga. Man ville inte stöta sig med de gamla inköparna som var postorder företag men inte heller missa chansen att sälja till de nya varuhusen. Med tiden kom Westlunds kläder att säljas via Turitz senare Epa, Åhlén och Holm senare Åhléns och Kapp Ahl.


Till en början tillverkades det blåkläder, overaller och barnkläder för hela slanten. Under storhetstiden 55-67 utökas med byxor, kappor och kjolar. Det är troligen från den tiden som kapporna jag säljer kommer från. I Sjuhäradsbygden, som Svenljunga tillhör, var det under tidigt 1900 tal jordbruk kombinerat med hemsömnad som gav mat på bordet. Hantverket ledde vidare till handel som gav industriell tillväxt. När tiden med tillverkning i området gick mot sitt slut kunde företag ta vid som förmedlade kontakter och hjälpte till med tillverkning och import av konfektion från utlandet. Guno Fashion var ett sådant företag från bygden som länge verkade i kulisserna åt stora företag som H & M, Gulins och KF. När jag snokade runt efter information om Westlunds hittade jag en bok från Svenljunga hembygdsförening. Den ska jag försöka få tag i och läsa mer om detta område som en gång var ett så starkt textilt fäste.