Algot Johanssson och jag hade nog inte blivit bästa kompisar!

Den här boken är både snygg och spännande läsning. Algots var som jag berättat om tidigare här och här en av de största klädproducenterna verksamma i Sverige. Företaget har sitt namn efter grundaren själv som började sitt företagande som runtvandrande knalle i början av 1900-talet. Algots hade som mest ca 4000 anställda. Detta var inte långt före konkursen 1977.
Grundaren släppte aldrig kontrollen över detaljskötseln. Företaget var hans skötebarn och bara han visste hur det skulle styras. Och det verkar ha styrts med järnhand. I sin kamp för att bli än mer framgångsrik beblandade sig Algots med nazism såväl som fackfientlighet, utnyttjande av sina anställda och skattepengar samt delade familjen i två stridande parter.
Jag hade inte blivit långvarig som anställd på den fabriken det är ett som är säkert. Omsättningen på anställda var extremt hög. En arbetare som inte var snabb nog vid det löpande bandet eller kanske ville ha lite ledigt gjorde man sig snabbt av med. Jag tror att Algot och jag hade råkat i luven på varandra omedelbart. Obstinata gubbar har alltid retat gallfeber på mig hur framgångsrika företagare de än är.
Jag får uppfattningen att det var det löpande bandets införande som gjorde arbetssituationen riktigt dålig. Det fanns inte längre utrymme för individuellt tempo eller skicklighet. Trivsamma arbetsplatser förvandlades till hetsiga miljöer där arbetsledaren i smyg kunde höja takten på bandet för att stegra produktionstakten. På bekostnad av arbetarnas hälsa och kvaliteten på produkterna såklart.
Trots dessa missförhållanden var Algots produkter var mans egendom och de var till och med kunglig hovleverantör. Konsumenten slog dövörat till för att kunna handla billiga produkter utan dåligt samvete. Inte helt olikt vad som pågår än idag eller vad säger ni?
På bilden nedan ser ni Algot Johansson i rollen som mysfarbror. Han ska även ha varit en slipad marknadsförare.