torsdag 26 april 2012
Textilrikets hemligheter
Jag har läst den här boken nyligen som behandlar och beskriver textila företag som är aktiva i Sverige idag. De flesta av dem har någon form av produktion kvar på hemmaplan. Främst då väverier för teknisk textil.
Samtidigt som det är väldigt spännande att läsa om de här företagens historia och nutida verksamhet så blir jag ändå nedstämd av det samlade intrycket som deras verksamhetsberättelser ger.
"Om vi slutar att växa är det som att ta första steget bakåt." Säger en representant för New Wave Group som är ett relativt nystartat och otroligt framgångsrikt företag med en stor marknadsandel inom profilkläder. Vidare sägs det att vi ska se det som att vi i Sverige kommit väldigt långt i utvecklingen då vi har så lite tekoindustri kvar. Detta för att textilindustrin är den första som når ett icke industrialiserat land. Så oerhört cyniskt tänker jag då. Var ska produktion till slut ske om den fortsätter att nedvärderas till lägst i hierarkin och vilket lands folk ska utföra detta dåligt betalda slitgöra så att företagskoncerner i vår del av världen ska kunna fortsätta växa?
När blev det omöjligt att bygga upp och låta sig nöjas med ett medelstort företag som går med vinst och kan betala ett gäng anställda och ge ägare lite utdelning? Varför måste utveckling ske på ett sätt som innebär att företag köps upp av större koncerner. Äta eller bli uppäten.
Under tidigt 1900-tal ploppade små rörelser upp här och var i vad som skulle komma att bli olika textila centra i Sverige som t ex Sjuhäradsbygden öster om Göteborg . Specialisering var framgångsreceptet. Antingen stickade man underkläder, vävde linnedukar, sydde arbetskläder och så vidare. Entreprenörer hade inte långt från idé till handling. Köp en maskin, börja tillverka i hemmet och om det går bra investera, bygg ut och anställ. Tillverkning gick från lönesömnad av hela plagg i hem på uppdrag från grossist till löpandebandproduktion i fabriker. Detaljhandeln var stark och i små samhällen fanns oberoende klädhandlare som köpte in det de tyckte var snyggt och trodde på. Mellanhänderna var inte så många och fraktsträckorna korta. I många år där mellan 1930 och 1960 talet löpte det på i ett stabilt och lugnt tempo. Visserligen föddes, växte, köptes upp och gick företag i graven även vid denna tid men ägandet låg ändå aldrig långt från verksamheten och produktionen inte långt från slutkund. Ägande och företagsledande var många gånger detsamma. Så fungerar det oftast inte längre.
Ett undantag är bröderna Ulf, Lars-Erik och Göran Göthager som driver Ivanhoe (tidigare Gällstad Ylle) i Gällstad sveriges trikåcentrum. Företaget startades 1946 och använder sig nu av sin historia för att sälja sina produkter. Kunskap nedärvd i generationer både hos företagsledning och personal. Konkurrens från låglöneländer har såklart tvingat även dem till förändringar men 20 anställda finns kvar på hemmaplan. Största delen av produktionen sker i Estland. Det är en mycket intressant paradox att detta företag där ingen av de anställda har adekvat högskoleutbildning är en del av stickakademien som utbildar elever vid Textilhögskolan i Borås genom praktisk tillämpning. Studenterna kommer med nya idéer och företagen med erfarenhet. Mycket av denna sortens kunskap har gått förlorad i Sverige. På andra sidan Östersjön finns den kvar i mycket högre grad. Låt oss bara hoppas att konsumenternas medvetenhet om kopplingen mellan pris och arbetsvillkor ökar i takt med löneläget i länder som Estland, Lettland och Litauen.
torsdag 8 mars 2012
Lite Karin Boye en slaskig dag i mars.
Ja visst gör det ont
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
Ur diktsamlingen För trädets skull.
tisdag 16 augusti 2011
Rafflande läsning!
Jag funderar en del på hur det verkligen var att jobba inom teko i Sverige och här får man en god inblick i detta. Jag har t ex fått lära mig att textilarbetare tillhört samhällets lägsta klass från allra första början i Sverige. På manufakturverkens tid under 1700-talets merkantilism kunde människor tvingas att ställa sin arbetskraft till förfogande eller hotas med fängelsestraff för lösdriveri. Att hamna i fängelse kunde förresten likställas med att hamna i dåtidens textilindustri. I alla fall för kvinnor. Man sattes på "spinnhus" hette det och det var precis vad det låter som. Hårda bud.
Inte konstigt då heller att tekoarbetare var bland de första att slå sig ihop och starta fackförbund i Sverige.
Halva boken består av korta intervjuer med människor som berättar om sitt yrkesliv. De flesta ger en romantisk bild därav. De hyste respekt för sina stränga men "rättvisa" arbetsgivare. Hierarkierna var tydliga och ledning hade ett patriarkaliskt förhållande gentemot de anställda. Tempot var högt, arbetsmiljön dammig och arbetsuppgifterna monotona men sammanhållningen oftast god. De verkar ha haft roligt tillsammans medan de slet ut sig.
Att det inte finns några riktiga skräckhistorier kanske beror på att industrin lämnade landet innan den blev omänsklig? Jag forskar vidare. Nästa bok ut är ALGOTS - En teko-koncerns uppgång och fall. Spänningen är olidlig.
tisdag 8 februari 2011
Ni känner väl till Gustaf Frödings dikter?

Tröst
När sorgen kommer, som när natten skymmer
i vilda skogen, där en man går vill,
vem tror på ljuset, som i fjärran rymmer,
Och sken som skymta fram och flämta till?
På skämt de glimta och på skämt de flykta,
vem tar en lyktman för en man med lykta?
Nej, sörja sorgen ut, tills hjärnan domnar
i trötthetsdvala är den tröst vi fått
- det är som vandrarn, som går vill och somnar
på mossans mjuka dun och sover gott.
och när han vaknar ur den skumma drömmen,
ser morgonsolen in i skogens gömmen.
De gode och de ädle
Jag vill ej vara ädel, jag vill ej vara god,
de gode och de ädle de ställa upp sin stod
i skönaste belysning på högsta piedestal
med inskrift om bedrifter i hörnet av sin sal.
Sen stå de och betrakta sin älskliga bild,
hur ädel är ej minen, hur god och blid och mild,
de tänka i sitt hjärta: Si, allt är ganska gott!
- men bakom står Hin onde och hostar så smått.
En kärleksvisa
Jag köpte min kärlek för pengar,
för mig var ej annan att få,
sjung vackert, I skorrande strängar,
sjung vackert om kärlek ändå.
Den drömmen, som aldrig besannats,
som dröm var den vacker att få,
för den, som ur Eden förbannats,
är Eden ett Eden ändå.

Dikterna hämtade ur Nya Dikter först publicerad 1894. På bilderna Albert Engström, Gustaf Fröding och Verner Von Heidenstam.
Det finns ingen som har behandlat svenska språket så väl. Han levde ett tufft liv och hade därför en djup och mörk brunn att ösa inspiration ur. Underbart hårt och vackert precis så som jag gillar det bäst.
söndag 30 januari 2011
Om att leva sitt liv fullt ut!

På bilderna ser ni Thor och hans första fru Liv som gifte sig hemma i vardagsrummet hos Livs föräldrar för att sedan ge sig iväg till Polynesien och ön Fatu Hiva. Där bodde de i en hydda i skogen i ett år med en gammal kannibal som närmsta granne. Det här var 1937 mina vänner och bara resan dit tog ett par månader! När de blev landsatta på ön av ett handelsskepp visste de inte hur eller när de kunde ta sig därifrån igen. Nog för att Thor är en driftig och företagssam man men jag blir än mer imponerad av Liv. De fortsatte att resa tillsammans och fick barn under tiden. Det måste varit bra med ruter i Liv.
