Den glömda kjolen

Visst känner man igen den här modellen på kjol när man ser den. Den är ju rätt anspråkslös i sin enkla konstruktion men företaget som tillverkade dem har en intressant historia att berätta. Den om den svenska grevinnan som ville driva lantgård men som hamnade bakom vävstolen och tog sig ända till Amerika med sina vackra tyger. Nedtecknad av Lotta Lewenhaupt.


Grundare och eldsjäl bakom Ripsa eller Ebba von Eckerman textilier som det kom att heta var just Ebba själv. På bilden nedan Ebba i kjolen Stained Glass ur kollektionen Ripsa Rhapsody.


Nu var det ju i ärlighetens namn så att Ebba Von Eckerman som namnet skvallrar om hade lite speciella förutsättningar för att lyckas. Det görs ingen hemlighet av att kontakter med förmögna och kända amerikaner användes för att sprida ordet om Ripsa "over there". Ebba i ett hav av plädar eller lap robes som de kallades i Amerika 1950.


Men en titel är inte lika med pengar. Det fanns kanske aldrig några stora pengar att göra i handvävda tyger och plädar och de första säljresorna till USA gjordes med mycket tight budget. Ebba och hennes man tog båten över och köpte en begagnad bil på plats som de körde runt till olika varuhus med. Ebba stövlade helt enkelt in med en kappsäck i varje hand och frågade efter inköparen. Utbudet bestod då av plädar och metervara. Många nappade och återförsäljarna slog mynt av Ebbas speciella bakgrund. Den vävande grevinnan fick åka runt och visa upp hur tillverkningen gick till på varuhusen med vävstol och allt.

Det pittoreska kunde användas för att sälja. Trälårarna som plädarna skickades i användes som skyltmaterial på ett av varuhusen. I takt med att ordrar kom in kunde fler väverskor anställas hemma i Ripsa.


En representant från de amerikanska varuhusen kom med idén att göra kjolar av tygerna. En pläd köper man bara en gång i livet. En kjol däremot vill man byta oftare. Fler och bredare vävstolar införskaffades. De breda vävstolarna producerade tyger som lämpade sig väl för draperade plagg. Det var noga med kvaliteten. På bilden till höger sitter damer och inspekterar och lagar i tygerna.


Genomgående i kollektionerna var att så få sömmar och skärningar som möjligt var att föredra. Enkelt och stilrent. Mönstringen i tygerna fick verkligen ta plats och togs fram först i processen och modellerna syddes upp därefter. En designer som togs in var Lars Hillingsö som gjort skisserna nedan av värdinnekjolarna Christmas Tree och Skaal 1966.


Ripsajackan är t ex inget annat än en finurligt vikt och draperad pläd. En av företagets storsäljare som kom till när Ebba snabbt var tvungen att ordna fram en present åt sin mor. Mor åt Ebba var ingen mindre än Marg Von Schwerin grundare av Märthaskolan. Ett av få företag i Sverige som tillverkat couture. Men det är en hel historia för sig. Lyssna på ett radioprogram om Märthaskolan här.


Dior använde sig i några år av tyger från Ripsa för att göra kjolar. Modellen nedan är den första i samarbetet och kallades Gueuele-de-loup i tyget Humoresque.


Ebba höll sig till sitt koncept men slutade sälja som grossist när priserna pressades för hårt och förlusterna växte med varje sålt plagg. Istället riktades försäljningen direkt till kund och syddes upp efter mått. Till slut blev pressen för hård och marginalerna för små. Kanske fattades även orken efter dryga trettio år i branschen. Kläderna förändras men kvinnans form består. Här en bild från Strengnäs tidning 1958 med texten " Kläd av, kläd på, en kvinna är och förbli dock rokoko."


Pressen gillade Ebba och hon medverkade i många tv-shower . Här möts hon av journalisten Kay Marten på flyplatsen i Chicago 1952. Stilig kvinna må jag säga.


Boken avslutas med ett citat av Erik Sjögren som med glimten i ögat sammanfattar företagets historia. "När det som bäst varit haver-haver det möda och arbete varit."
Nu vill jag såklart få möjlighet att se ett Ripsaplagg i verkligheten och hoppas på en utställning i närheten snart. Designarkivet i Nybro har fått ta hand om skisser och bilder. Se några av dem här.