En modig man.

Att bli den människa man skulle kunna vara är något som många av oss kämpar med.

Sen finns det de som aldrig varit annat än sig själva från dag ett. Det frestar nog på att vara sån. Så länge som så många av oss är rädda för att vara de vi är kommer det vara så. De som vågar kommer ha det svårt.

Jag står med pekpinnen i högsta hugg och förebrår när någon hittar på dumheter men innerst inne gläds jag åt att min egen värld just har öppnats upp lite till. Jag vill också men behöver hjälp med att se att det går och oroar mig för dem som går längst fram.

Det pågår en fruktansvärd massa slöseri med människolivstid. Om vi nu ska leva så kan vi lika gärna leva ordentligt. Vad har vi att förlora. Det slutar ändå på samma sätt för oss alla en dag. Det är oundvikligt. Den dagen ångrar man nog bara det man inte gjort och sagt.

Min vän kommer aldrig mer in och bommar en kopp kaffe men han har satt spår i mig som jag är evigt tacksam för. Mitt liv är lite mer och större tack var honom. På det viset kommer han alltid att finnas kvar. Han var en sällsynt modig och kärleksfull man.