Moralnostalgi

För några veckor sedan blev jag ombedd av en av Malmös gratistidningar att berätta vad jag tror ligger bakom den stora retrotrenden i modet. Närmare bestämt vurmen för stilar från den första halvan av 1900 talet. Inte mycket av det jag sa fick plats i artiklarna och därför vill jag utveckla mina tankar kring detta lite mer här.

Jag tror att många av oss känner en längtan efter något som vi har svårt att sätta fingret på vad det är. Min förhoppning och teori är att det skulle kunna vara ett vänligare och mer hänsynsfullt klimat människor emellan. Detta tar sig uttryck i en idealisering av gångna tiders estetik när etik och moral i alla fall på ytan var mer lättförståelig än idag.

Jag har alltid haft en närmast manisk längtan efter något annat än det som omger oss till vardags. Mer civilkurage, omtanke och självuppoffring.

Ingen av oss önskar väl sig tillbaka en tid när barn fick löständer i konfirmationsgåva, alla svenska medborgare inte hade rösträtt, barn utom äktenskapet kallades oäktingar, det var vanligt med 12 timmars arbetsdag, homosexualitet var olagligt, det fanns många fler obehandlingsbara sjukdomar och så vidare. Men det är intressant om vår frigörelse från den gamla tidens moral och etik leder oss tillbaka dit vi började men i en omarbetad form.

Istället för att resa jorden runt för att finna sig själv väljer fler unga människor att gifta sig och bilda familj. När var och varannan trampat jord i världens alla hörn blir istället det motsatta en utmaning. Att stanna upp och bita ihop. Begränsningar blir en befrielse.

Det finns en annan aspekt av hela den här diskussionen som jag vill återkomma till vid senare tillfälle som spelar stor roll i mitt intresse för historiskt mode. Nämligen att kvalitet och yrkeskunnande inte längre värderas högt i ett slitochsläng dominerat köpklimat.

Ann på Grönkulla symboliserar moralnostalgi i allra högsta grad för mig och gjorde starkt intryck på mig som liten dagdrömmande flicka =).