Jag blir stressad av det höga tempo som vi förväntas konsumera i. Det gör mig förvånad att konsumenten inte förstår den makt de besitter över den hysteriska kommersen som råder. Köper alla utan att ifrågasätta snurrar allt vidare. Det krävs egentligen inte mer än att vi stänger plånboken och säger nej tack då och då.
Ett exempel. Mer än varannan jag känner är ägare till en I-phone och i stort sett samtliga av dessa har fått byta ut skärmen av glas och bekostat detta själva. När jag frågar varför de accepterar denna orättvisa får jag till svar att de tappat telefonen i golvet eller nåt liknande och får skylla sig själva? Vadå skylla sig själva? Det är fråga om en produkt som är framtagen för att du skall kunna ha med dig allt du behöver i telefon, kamera och datorväg vart du än är. Men den skall inte tåla att tappas? Jo visst men jag fick den i stort sett gratis heter det då. Bara 400 kr i månaden. Det är 400 kr mer än innan mobiltelefoner och internet fanns? Skapade behov ger nya marknader och vi går ner oss mer och mer i skuldträsket där avbetalningar och abbonemang slår oss i ekonomiska bojor.
Titt som tätt måste jag slänga strumpor, tights och underkläder då det börjar titta ut små plasttrådar genom tyget. Att göra plagg som strechar med hjälp av elastan är ju såklart på ett sätt en befrielse. Det är skönt när det inte sitter åt och klämmer. Men det är också ett sätt för klädtillverkare att göra det enkelt för sig. Konsten att skulptera kläder kring kroppen blir inte så viktig då en storlek passar alla. Men det har ett pris. Plasttrådar åldras inte vidare bra och plagget får en kortare livslängd. Varken miljövänligt eller ekonomiskt. Men vem orkar bry sig om sådana saker. Det är bara att köpa nya.
Ny teknologi och nya material är inte enbart av ondo men vi låter den och vårt köpsug styra en farligt stor del av våra liv. Jag har min pappas 40 år gamla stereoanläggning hemma som fungerar utmärkt men datorn jag köpte för fyra år sedan för dyra pengar är redan på väg att ge upp. Ja just det jag sa redan! Fyra år är ingenting och jag är övertygad om att kunskapen om hur man gör hållbara produkter inte gått förlorad. Det är bara ingen som är intresserad av den. Inte producenter och inte konsumenter. För hur skulle det se ut om man gjorde prylar som höll ett helt liv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Precis vad jag också tänker!
SvaraRaderaKänns skönt att jag inte är ensam om att tänka såhär =)
SvaraRaderaHåller helt med, gissa om det känns konfliktfyllt att jobba i en affär och jämnt bli uppmanad att sälja mer...när man själv försöker konsumera mindre och miljövänligare.
SvaraRaderaTänk dig då att driva butik och vara helt beroende av att sälja! Jag försöker göra vad jag kan genom att tillverka saker som ska hålla länge och sälja newoldstocklager! Jag älskar trots allt att göra kläder och tror egentligen att den största faran för vår planet är överkonsumtion. Det är inte nog med att en butik/företag går bra det ska slås nya rekord varje säsong. Man får göra det lilla man kan helt enkelt. Det gäller att ifrågasätta hela tiden! Jag förstår att du känner dig kluven.
SvaraRadera