Autodidakt

För en åttiotalist som jag har det här med att gå i skolan inte bara känts som en rättighet utan ibland också som ett tvång. Det är konstigt hur snabbt saker kan förändras. På mina mor- och farföräldrars tid var 6-7 års folkskola det normala. Att läsa längre än så var ytterst få förunnat. För våra föräldrar var studenten något väldigt fint som långt ifrån alla uppnådde. För min generation är det praxis att skaffa sig en högskoleutbildning innan man ger sig ut i arbetslivet. Vad innebär det för en sån som jag som valt att utbilda mig genom att arbeta? Har detta något värde på arbetsmarknaden eller har jag varit dum som inte sett till att skaffa mig en examen?


Det är alla tiders att det numera finns möjligheter för alla att studera och utbilda sig till det yrke de vill. Dessutom med ekonomiskt stöd från staten. Det behöver inte längre vara en klass eller könsfråga. Malmö högskola driver t ex ett fantastiskt program som heter Näktergalen där högskolestudenter agerar mentorer åt skolbarn och skapar möten mellan olika sociala grupper. Något som barnen på bilden här ovanför nog inte kunde föreställa sig i sin vildaste fantasi. Spännande förebilder och vidgade horisonter lägger grunden för egna drömmar.


Det jag däremot vill invända mot är den enkelriktning som följer ur den studerandeglorifiering som nu råder. Det är lätt att hamna utanför det system som är till för att hjälpa och skydda. Det finns en utstakad plan att följa och gör man inte det kan det vara svårt att få del av det goda! Jag har mött många tjänstemän som klappat en på axeln för det jobb man utför men som inte kan hjälpa till utanför de ramar som redan satts upp. Det är en trygg apparat välfärdsstaten men det är också en tungrodd sådan.


Det man inte kan uppnå saknar man. Det man har i överflöd uppskattar man inte. Vi ska låna för att studera för att få arbeta för att tjäna pengar för att kunna konsumera och betala av lån och av konsumtion och fyra veckors semester ska vi bli lyckliga. För att vara säkra på att kunna fortsätta konsumera på ålderns höst måste vi dessutom i god tid börja pensionsspara. Har man hoppat av någonstans på vägen är man i laglöst land där man får klara sig själv.


Jag önskar fler ifrågasatte varför de gör vad de gör och vilka motiven till deras agerande är. Eller är det jag som har missat hela poängen kanske =). En positiv sak som följt ur allmän skolgång är i alla fall alla fina skolkort som lämnats åt eftervärlden. Det här kan lätt bli beroendeframkallande märker jag. Att leta gamla skolfoton alltså.