I år har vi fått låna ett av frisörsalongen Big Haír Mamas skyltfönster till vår stora glädje. Salongen ligger lite längre ner på gatan från oss och har en ekologisk inriktning. Tjejerna där är fantastiskt duktiga och trevliga frisörer. Jag är en sån där som inte klipper mig så ofta och vill ha klippningar som håller länge. Precis det har jag fått här. Jag har aldrig gått därifrån missnöjd.
Nu finns de här godingarna att beställa i vår webshop. Modellen kallas för vålå och har en lång historia som bilderna som följer visar. De är tagna ur olika postorderkataloger från 30 till 40 tal.
Vi har fått tag i företaget som gjorde originalet och fortfarande är verksamma. Just den här varianten som vi säljer är producerad i Sverige i en mjuk ullblandning speciellt för oss och Vålådalens idrottsförening. Exklusiva toppluvor =).
I Bangladesh ligger minimilönen för fabriksarbetare inom textilindustrin en bra bit under trehundra kronor i månaden. Den höjdes till den nivån efter stora missnöjeskravaller i landet 2010. Fungerande fackföreningar med verklig makt är i praktiken inte tillåtna och den som försöker organisera arbetare lever farligt. Myndigheternas hårda grepp om tekoarbetarna bottnar i rädsla att skrämma bort utländska investerare som trots allt skapar arbetstillfällen i ett mycket fattigt land.
Enligt organisationen Action Aids rapport skall H&M år
2008 ha betalat totalt 585 kr i bolagsskatt i Bangladesh. Samma år gjorde företaget en succévinst på 21 miljarder och en stor
andel av de plagg som var förutsättningen för detta tillverkades i och köptes in från Bangladesh.
Det kan vara svårt att skaffa sig en överblick över hur det egentligen ligger till i sådana här frågor men jag tror mig kunna fastställa åtminstone följande.
Klädföretagens vinster är skillnaden i pris mellan vad konsumenten är villig att betala för en vara och vad plagget har kostat att producera. Att produktionen flyttas runt till nya låglöneländer kan inte tolkas på annat sätt än att inköpare är instruerade att leta efter det lägsta priset utan att ta större hänsyn till mänskligt lidande. Det verkar också vara betydligt lättare att påverka produktionspriset än konsumentens vilja att betala.
En stark orsak till att Bangladesh blivit det näst största
tillverkningslandet i världen av kläder idag är att Kinesiska företag
börjar tappa greppet om sin arbetskraft. Enbarnspolitiken har lett till
ett mindre utbud av arbetskraft och följaktligen också bättre
arbetsvillkor som humana arbetstider, utökad semester, högre lön och betald övertid.
Då jag producerat smycken i Kina har jag de senaste gångerna fått
besked om att under det Kinesiska nyåret kan fabriken inte leverera som
tidigare. Det finns helt enkelt inte arbetskraft att ta in. Min kontakt
förklarade att numera tjänar bluecollar eller fabriksarbetaren mer än
whitecollar det vill säga kontorsanställda. Jag skrev tillbaka att jag
självklart inte hade något problem med att vänta tills alla var tillbaka
från ledigheten och att jag inte ansåg leveransförseningen som skäl nog att byta leverantör varpå min kontakt förklarade att de inte var vana vid sådant bemötande.
Då jag returnerade ett plagg i en av Åhléns butiker i Malmö häromdagen då jag hittade en "Made in Bangladesh" märkning och förklarade min inställning till deras produktion i låglöneländer fick jag ett mycket vänligt och intresserat mottagande. Expediten påpekade dock att det var ytterst sällsynt att en kunds främsta klagomål gällde oro för arbetsförhållanden i förhållande till det låga priset.
En lag om att kläder som importerats till den Europeiska marknaden måste märkas med tillverkningsland antogs preliminärt 2010 men har ännu inte implementerats. H&M märker frivilligt upp tillverkningsland i alla sina kläder sedan
2003. Det verkar konstigt nog inte avskräcka
konsumenten nämnvärt ändå. Efter en runda i en av deras butiker
häromdagen kunde jag konstatera att minst hälften av deras sortiment bär
märkningen "Made in Bangladesh" fullt synlig. Då jag inte vill tro att konsumenten i Sverige tycker att de har rätt att handla billiga kläder på bekostnad av andra människors grundläggande mänskliga rättigheter kan jag bara dra slutsatsen att det är kunskap som fattas.
Vi som konsumenter har stor makt. Det är bara att ta den. Gick det att tjäna grova pengar på att bete sig vettigt i klädbranschen skulle ALLA företag börja göra det istället. Det sorgligaste i allt är att det troligtvis inte är några gigantiska prisökningar som skulle krävas för att skapa en sundare bransch.
Som klädtillverkare tror jag att det är viktigt att arbeta långsiktigt med producenter för att kunna kontrollera och påverka förhållanden för de anställda. Detta gör man bäst genom att inte enbart premiera låga priser utan istället stödja de företag som försöker upprätthålla acceptabla arbetsvillkor. Den som säger sig ha oklanderligt framställda produkter att sälja förhåller jag mig skeptisk till. Den som säger sig göra allt den kan utefter sina förutsättningar och har en transparent verksamhet vågar jag tro på.
Som konsumenter kan vi också göra det vi kan utefter våra egna förutsättningar. Ifrågasätt och hör dig för. Gör ditt bästa. Förvånansvärt många butiksanställda har ingen aning om vart varorna de säljer kommer ifrån och har uppenbarligen heller inte fått frågan. Den trevliga kvinnan på Åhléns förklarade för mig att hennes arbetsgivare har egna fabriker i de länder de producerar och kan på det sättet kontrollera villkoren där. Jag kunde lätt läsa mig till på deras hemsida att så inte alls är fallet. Förhoppningsvis leder kanske min fråga till en kedja av reaktioner. Jag är övertygad om att flera frågor av samma sort skulle skapa en reaktion.
Att göra något måste vara bättre än att göra ingenting. Fåfänga får väl bara inte gå före medmänsklighet eller hur?
Jag samlar på yllefiltar. Det är bara att titta på färgerna och mönsterna så förstår ni väl varför.!? Ett problem när man börjar få fler filtar än man kan använda är var de ska förvaras.
Några av dem har jag i den här gigantiska resväskan från Alstermo Bruk. Ni vet de som även tillverkar spisarboxarna
att förvara vinylskivor i som vi säljer i butiken. Den här väskan är
gjord 40 eller 50-tal skulle jag gissa på. Skitfin och charmig med
träribbor och en adresslapp tillhörande en fru Segerdahl från
Hälsingborg som rest ända till Kalmar.
Sista bilden föreställer en väska från Alstermo Bruk som skickades med OS-truppen 1924 och som fortfarande går att specialbeställa. Jag är lite sugen på att höra mig för om jag kan ta in den i mitt sortiment.
Våra
vänner i Finland gör ju såklart inte bara de populära "finskorna" som
vi sålt ett tag nu. De gör även den här modellen med snörning som vi
tagit in på prov! När jag skriver att våra leverantörer i Finland GÖR dem så menar jag detta bokstavligen. I dessa tider av prisdumpning och utnyttjande av arbetskraft i låglöneländer kan våra grannar tillverka dessa på hemmaplan och ändå hålla hyggliga priser utan att tulla på kvalitén. Hurra!
Redan en klassiker i Bergelins utbud. Skjortblusklänningen Dagny. Här i stormönstrat blommigt. Finns även just nu i svart grund med paisley/blommor och roströd med prickar i vitt och gult. Fler varianter utlovas under höst och vinter.
Klänning Dagny. Fotograf Lisa Arfwidson, modell Manuela Iwansson, makeup och styling Lovisa Fredriksson.
Jag vill slå ett slag för en liten men bra produkt vi har i butiken. Om jag adderade tiden jag lagt på att leta efter försvunna hårnålar skulle det bli en deprimerande siffra. De gömmer sig alltid när man har bråttom och dyker upp när man inte behöver dem. I ett parti från en gammal smyckegrossist som jag köpte upp fanns ett stort gäng med hårnålskartor från 50-talet. Fina tänkte jag men säkert inte så praktiska. De flesta var gråa dessutom!?
Så i ett ögonblick av nöd fick jag för mig att prova dem själv. Och! De sitter som en smäck, glider inte, inga plastpluttar som lossnar och grått göms perfekt i blont hår. Det borde jag räknat ut för länge sedan. Har jag inte en tråd som matchar ett tyg använder jag ofta en neutralt grå istället. Bäst av allt är att jag har obegränsad tillgång på de här spännena. Finns även i svart för mörkhåriga och så det räcker till dig. En femma per karta!
Tre gånger nytt från Bergelin. Splitter ny stil. Linnet Elin. Perfekt passform enligt oss som det tog ett par försök att få till. Det till synes enklaste kan vara det svåraste att formge. Tillverkad av mjukaste ekologisk bomull stickad på fabrik i Sverige. Vi ser fram emot att vidareutveckla trikåsidan för Bergelin i samarbete med denna leverantör.
Dessutom två nya varianter av succémodellen Dagny. I viskos förstås för rätta fallet i kjolen. Svart grund med paisley och blommor i beigevit eller roströd med gulvita prickar.
Idag trillade det in en sändning Annaklänningar. Den mkt efterlängtade klarröda med vita prickar och en ny klassiker. Blåvitrutig pepita. Vi har skaffat söta knappar med präglade ankare på till denna omgången! Vi räknar med att de kommer flyga av galgarna i butikerna så passa på medan tid är.
Min kollega Dennis har testat Perstorpskassen som vinylväska med framgång. Att den är perfekt till strandpicknick vet vi ju redan. Virus visar här att den med fördel också kan användas av en katt på väg! Hihihi...
På innergården där jag bor står det ett ståtligt träd. Jag vet inte riktigt av vilken art. Löven ser ut som körsbär men det bär ingen frukt. Däremot blommar det något vansinnigt sisådär 3 dagar varje vår. Jag tänker att det är mitt vårdträd. Jag gillar det skarpt. Det är nåt trösterikt i att det står stadigt och frodas. Stammen är tjock och barken svart. Rötterna river upp asfalten.
Om man börjar titta sig runt på svenska landsbygden ser man att det ofta finns ett dominant träd någonstans på gårdsplaner eller i närheten av bostadshus. Förr trodde man att detta bar släktens hälsa och lycka. Det skulle växa sig stort och starkt och absolut inte beskäras eller fällas.
Lind, Lönn, Ek och kastanjer är exempel på vanliga vårdträdsarter. Om det är en Rönn som fått äran så kan man sluta sig till att där ursprungligen bott invandrade skogsfinnar!
Jag har läst den här boken nyligen som behandlar och beskriver textila företag som är aktiva i Sverige idag. De flesta av dem har någon form av produktion kvar på hemmaplan. Främst då väverier för teknisk textil.
Samtidigt som det är väldigt spännande att läsa om de här företagens historia och nutida verksamhet så blir jag ändå nedstämd av det samlade intrycket som deras verksamhetsberättelser ger.
"Om vi slutar att växa är det som att ta första steget bakåt." Säger en representant för New Wave Group som är ett relativt nystartat och otroligt framgångsrikt företag med en stor marknadsandel inom profilkläder. Vidare sägs det att vi ska se det som att vi i Sverige kommit väldigt långt i utvecklingen då vi har så lite tekoindustri kvar. Detta för att textilindustrin är den första som når ett icke industrialiserat land. Så oerhört cyniskt tänker jag då. Var ska produktion till slut ske om den fortsätter att nedvärderas till lägst i hierarkin och vilket lands folk ska utföra detta dåligt betalda slitgöra så att företagskoncerner i vår del av världen ska kunna fortsätta växa?
När blev det omöjligt att bygga upp och låta sig nöjas med ett medelstort företag som går med vinst och kan betala ett gäng anställda och ge ägare lite utdelning? Varför måste utveckling ske på ett sätt som innebär att företag köps upp av större koncerner. Äta eller bli uppäten.
Under tidigt 1900-tal ploppade små rörelser upp här och var i vad som skulle komma att bli olika textila centra i Sverige som t ex Sjuhäradsbygden öster om Göteborg . Specialisering var framgångsreceptet. Antingen stickade man underkläder, vävde linnedukar, sydde arbetskläder och så vidare. Entreprenörer hade inte långt från idé till handling. Köp en maskin, börja tillverka i hemmet och om det går bra investera, bygg ut och anställ. Tillverkning gick från lönesömnad av hela plagg i hem på uppdrag från grossist till löpandebandproduktion i fabriker. Detaljhandeln var stark och i små samhällen fanns oberoende klädhandlare som köpte in det de tyckte var snyggt och trodde på. Mellanhänderna var inte så många och fraktsträckorna korta. I många år där mellan 1930 och 1960 talet löpte det på i ett stabilt och lugnt tempo. Visserligen föddes, växte, köptes upp och gick företag i graven även vid denna tid men ägandet låg ändå aldrig långt från verksamheten och produktionen inte långt från slutkund. Ägande och företagsledande var många gånger detsamma. Så fungerar det oftast inte längre.
Ett undantag är bröderna Ulf, Lars-Erik och Göran Göthager som driver Ivanhoe (tidigare Gällstad Ylle) i Gällstad sveriges trikåcentrum. Företaget startades 1946 och använder sig nu av sin historia för att sälja sina produkter. Kunskap nedärvd i generationer både hos företagsledning och personal. Konkurrens från låglöneländer har såklart tvingat även dem till förändringar men 20 anställda finns kvar på hemmaplan. Största delen av produktionen sker i Estland. Det är en mycket intressant paradox att detta företag där ingen av de anställda har adekvat högskoleutbildning är en del av stickakademien som utbildar elever vid Textilhögskolan i Borås genom praktisk tillämpning. Studenterna kommer med nya idéer och företagen med erfarenhet. Mycket av denna sortens kunskap har gått förlorad i Sverige. På andra sidan Östersjön finns den kvar i mycket högre grad. Låt oss bara hoppas att konsumenternas medvetenhet om kopplingen mellan pris och arbetsvillkor ökar i takt med löneläget i länder som Estland, Lettland och Litauen.
Fantastiska färger och riktigt tjocka och fluffiga som de ska vara. Ni kanske inte är så många filtfans där ute men jag vet i alla fall en person som uppskattar en rejäl och vacker yllepläd. Så den här är för dig pappa! 40/50-tal.
Anna. En klänning som redan hunnit bli en klassiker i vårt sortiment. Nu i ett charmigt allmogerutig utförande. Kommer även i blommigt, prickigt och pepitarutigt senare i vår.
Inte nog med att Mia Farrow bär och föder djävulens barn i filmen Rosemary's baby av Roman Polanski. Hon gör det i bästa 60-tals stil och med ikonfrilla. In the name of satan I command you to see this movie!
Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka? Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka? Höljet var ju knoppen hela vintern. Vad är det för nytt, som tär och spränger? Ja visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller. Skälvande av ängslan tungt de hänger, klamrar sig vid kvisten, sväller, glider - tyngden drar dem neråt, hur de klänger. Svårt att vara oviss, rädd och delad, svårt att känna djupet dra och kalla, ändå sitta kvar och bara darra - svårt att vilja stanna och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper, Brister som i jubel trädets knoppar. Då, när ingen rädsla längre håller, faller i ett glitter kvistens droppar glömmer att de skrämdes av det nya glömmer att de ängslades för färden - känner en sekund sin största trygghet, vilar i den tillit som skapar världen.
Den här kvinnans pågående livsgärning är verkligen inspirerande och för mig ett bevis på vad man kan uträtta om man inte sätter upp osynliga "det låter sig inte göras" hinder för sig själv. Jag har läst mig till det jag skriver om här i boken Katja of Sweden mode och design utan gränser - en biografi skriven av Katja Geiger själv tillsammans med Lars Åhlander där även alla bilderna återfinns i betydligt bättre kvalité!
Karin Hallberg som var Katjas namn som barn och ogift föddes in i en kreativ bruksmiljö. Hennes far hade gått konstfack i slutet av 1800-talet och arbetade under hennes uppväxt som modellör på Skromberga-Ekeby keramikbruk. Fabriksmiljöerna var hennes lekplats och detta faktum kom att spela en stor roll i hennes yrkesliv.
Det var därför inget märkvärdigt med att Katja själv började läsa vid konstfack och därefter också blev den allra första eleven på Beckmans designskola för mode i Stockholm. Vid det laget var hon gift och hade fått ett barn. Driven av sin övertygelse gav hon sig trots det av till USA för att läsa vidare. Då vid Parsons school of design där en kvinna vid namn Claire McCardell gjorde det Katja drömde om. Det hon längtade efter var att få göra konfektion eller ready to wear för den moderna unga kvinnan. Paris var annars dit man åkte på den tiden och haute couture var området där man traditionellt uttryckt sig konstnärligt inom mode. Det är svårt att föreställa sig nu men på 1940-talet fanns ingen massproduktion av kläder. Mode var för de välbärgade och måttbeställdes från modehus.
Katja gjorde snabbt succé i Amerikat och fick sälja sin allra första kollektion till det stora varuhuset Lord & Taylor. En artikel i New York Times där Katjas kläder hyllades av en stor modeskribent gjorde henne berömd över en natt. På bilden står hon i sin lilla ateljé med kollektion nummer två och kunder på tråden. Hon var otroligt vacker och damp ner som en blond och begåvad ängel mitt i Hollywoodsocieteten och kom bland annat att umgås med Charlie och Oona Chaplin och Ingrid Bergman.
Här ses ett brev som Ingrid Bergman skrev till Katja för att tacka för blusarna hon skickat till henne och i all välmening föreslå några små förändringar angående längden på livet då det var ett problem för gängliga kvinnor med för korta blusar som inte ville förbli nedstoppade.
Sjukdom tvingade Katja tillbaka till Sverige där hon och hennes nye man filmregissören Rod Geiger kom att köpa en nedgången skånelänga i Huaröd. Det var början på en ny era för företaget Katja of Sweden. Tack vare det rykte som Katja redan skaffat sig i USA och modet att försöka fick hon och Rod amerikanska journalister och inköpare att vallfärda till Sverige och Huaröd för att gå på visningar. I mina öron låter det som det ultimata arrangemanget. Hon fick bo på landet. Hade fabrikerna som producerade hennes produkter inom köravstånd och företagskunderna kom till henne. Tänk er vilken prestation. På den här tiden fanns ju inget internet där man kunde sprida information eller snabbt slänga iväg ett email. På bilden ser man hur Rod förser de ditresta gästerna med mat i samband med en visning i Huaröd 1955. Gården blev även en samlingsplats för kreativa människor som kom och bodde där. Bland annat var grundaren av Marimekko, Armi Ratia god vän till familjen.
I Sverige hade fabrikörerna börjat tänka om och sökte efter designers med näsa för vad som låg rätt i tiden. Katja fick vid återvändandet erbjudanden från höger och vänster och bestämde sig till slut för att samarbeta med Malmö Mekaniska Trikåfabrik MMT. Delvis tack vare ett minne av hennes far som haft ett par särskilt slitstarka kalsonger från just denna fabrik. På bilden här nedanför ser man Katja i djupa funderingar mitt i maskinhallen på MMT.
Det måste varit en väldigt mäktig känsla att kliva in på ett sådant anrikt företag som producerat totalt outslitliga men lika icke flärdfulla underkläder i decennier och vända hela den tunga produktionen till att göra stickade modeplagg för medvetna unga kvinnor. Tillsammans tog de fram materialet 3T vilket gjorde det möjligt att tvätta och bära plaggen utan att de tappade formen. Samarbetet inleddes 1955 och varade i 20 år. Här följer några bilder ur den produktionen som också är typiska för hennes stil.
Gubbar, gubbar, gubbar överallt. Det var inte alla som gillade att hierarkierna vändes på ända när en flicksnärta tog rodret och satte direktörer på plats. Jag gillar kvinnor som vänder sig inåt och där hittar styrkan att ta för sig av det de har rätt till där och då utan fördröjning. Så skapas verklig förändring tror jag. Att organisera sig kan nog vara bra men det är också viktigt att våga ta plats på ett självklart sätt. Titta på den lilla charmiga filmsnutten från Katjas visning i Paris 1966 som blev en braksuccé och där några av hennes riktiga klassiker syns.
Ett annat företag som gärna ville samarbeta var skofabriken Gyllene Gripen i Eslöv. Ett uppdrag som Katja gladeligen tog på sig. På bilden här ser man verkligen hur hon stormtrivs med att befinna sig på plats på fabriken under tiden som modellerna tas fram. Även som skodesigner blev hon mycket framgångsrik och skapade med stor entusiasm bekväma och lekfulla skor till kvinnor som tidigare utan undantag varit fångna i högklackade pumps.
Det finns så mkt spännande i denna kvinnans liv att berätta om men det här är det som gjort starkast intryck på mig. Vill ni veta mer så kan ni t ex lyssna på henne sommarprata här. I boken får man också en närmare inblick i hennes privatliv och två inte helt okomplicerade äktenskap. På bilden nedan Katja med Rod, Anders från första äktenskapet och Lincoln och Christofer. Att hantera både familjeliv och en internationell karriär som Katja gjort i en tid då kvinnans roll och förutsättningar var helt andra än idag är djupt imponerande.
Jag läser just nu en bok om och med Katja of Sweden som är väldigt intressant. Jag ska skriva om det senare men så länge kan ni läska er med de här godingarna från hennes 60-tals period som såldes på Skånes Auktionsverk nyligen. Hade gärna fått chansen att titta och fingra lite på dem åtminstone. Suck.
OP variant av skånes nationaldräkt. Även skorna Katjas design.
Unisex ninjadräkt.
Troligen efter afrikaresan. Kanske till och med originalimporterat tyg.
Vill ni besöka butiken i Malmö så kom till Kristianstadsgatan 14. Vi har öppet månd-torsdag 11.30-18.00, fredag 11.30-19.00 och lördag 11.30-16.00. Eller spana in vår webbshop www.bergelin.nu Varmt välkomna!
Anna. En klänning som redan hunnit bli en klassiker i vårt sortiment. Nu i ett charmigt allmogerutig utförande. Kommer även i blommigt, prickigt och pepitarutigt senare i vår.
Hårspännet Jugend finns nu även i butljegrönt och rubinrött. Här finns de att inhandla på vår webshop.
Här ses ett brev som Ingrid Bergman skrev till Katja för att tacka för blusarna hon skickat till henne och i all välmening föreslå några små förändringar angående längden på livet då det var ett problem för gängliga kvinnor med för korta blusar som inte ville förbli nedstoppade.
OP variant av skånes nationaldräkt. Även skorna Katjas design.
Unisex ninjadräkt.
Troligen efter afrikaresan. Kanske till och med originalimporterat tyg.
Katja of Sweden för Tretorn.
Fantastiskt! Formidabelt! Hurra!
